Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/8

Ö-liv i förändring

Knarrholmen i Göteborgs ­södra skärgård har blivit ett symboliskt tecken i tiden. ­Förvandlingen har gått från små enkla eternitstugor till sobert inredda hus i ädla ­material. Det har väckt starka känslor. Numera stavas arbetarnas gamla fritidsö göteborgsk perestrojka.

Funkisvänthallen står med kepsens breda brätte riktad mot fastlandet. Så har det sett ut ända sedan den färdigställdes 1945. ­Sedan dess har mängder av fötter trampat den långa stenpiren för att ta till höger över ängen, snett ner mot sandstranden som ­arbetarna anlade för länge sedan, och ­vidare mot badbryggan som urspru­ngligen frak­tades hit från Arendals småbåtshamn.
I dag ägs Knarrholmen av Bra bygg som köpte ön av fack­förbunden IF Metall och Handels för tre år sedan, för ­närmare 50 miljoner kronor.

Vägen dit var kantad av upprörda känslor och protester; främst av gamla Knarren-hyresgäster, men även av andra privat­personer som förstod att en privatisering var på gång. Det är en grov överdrift att säga att facken kämpade emot eller slog sina pannor blodiga för att kunna behålla ön. Bra Bygg gjorde ett klipp och har förvaltat sitt pund; över sextio stil­iga hus finns på plats, liksom en nybyggd ­restaurang. Den ligger precis i blickfånget för alla ­passagerare som ­stiger i land, likt en värdig pendang till den stil­rena ­vänt­hallen. Men ingen butik. Och ingen mer Knarr­holmenfestival.
– Förr gillade vi att gå upp till affären och hämta tidningen eller handla jordgubbar med mjölk. Nu känns det som om man måste ta på sig något snyggt för att ta en promenad runt på ön. Vi är vana vid att man hejar och pratar lite på bryggan, men nu ser man folk som har dragkärror som det står ”privat” på, säger Lena Sundin, en av flera öinvånare som önskat sig en mer långsam förändring av ön.  

Knarrholmen 1:2 är numera namnet på bostadsrättsföreningen i tältstaden, den del av ön där gamla stugor fortfar­ande står kvar. Där delar ägarna toalett, dusch och tvätt­stuga på gammaldags Knarren-manér.  Skillnaden är att man numera fått köpa loss sin stuga och därmed kan sälja den. Knarrholmen 1:1 är bostadsrättsföreningen där de ­nybyggda husen ingår.
– Det här var den sista ön som arbetarna kunde komma till. De som bor i nordöstra Göteborg åker nog inte till ­Marstrand. Därför är det viktigt att även de som arbetar i affär får åka ut i skärgården och bo, säger Lena Sundin.
Från början bestod tältstaden av tält som fick ställas på platsen vid vattenbrynet. Så småningom fick några varvs­arbetare uppföra masonitstugor. Bara de rev ner dem när hösten kom. Senare blev det tillåtet att bygga enklare små stugor, som arrenderades. De lämnades tillbaka till öns förening vid pension.
Den som ville hyra på Knarren fick så småningom vända sig till IF Metall. På senare år gick Handels in som medförvaltare av ön. Då blev det möjligt för Lena Sundin att hyra en före detta eternitstuga, via sitt fack, för en rimlig peng. Hon var en av många föräldrar som tog sina barn till havet och lät dem gå i simskolan.
– Nu pratar vi nittiotal – då fanns det hopptorn, en öppen dansbana och en fungerande sommaraffär på ön.
Lena Sundin blev helt förälskad i Knarrholmen. Det hela ledde till att hon för åtta år sedan köpte sitt lilla vita hus med blå knutar i den gamla tältstaden, vid vattenbrynet. Den här fredagen har hon åkt ut några timmar, bara för att räfsa ihop gräs och plocka med sig lite mogna ­tomater hem. Hon har ännu inte satt sin fot i den ny­öppnade restaurangen.

För många har Knarren varit synonym med solidaritet och en stark gemenskap. Skogsdungen som man passerar in mot ön är ett exempel på det. Frivilliga krafter har planterat närmare tio tusen plantor av svartek, lärkträd, rödek, oxel, björk, vitgran och tall.
Sonny Johansson älskar att möta den skuggiga allén strax efter att han gått av båten. Han köpte ett av de första ny­byggda husen på Knarrholmen. Det ligger mittemot Knarr­holmens lilla fyr, som blinkar svagt. Så fort han öppnar ­dörren ser han den genom verandafönstret på andra sidan pentryt. Vyn är oslagbar; Donsöbron till vänster och snobb­rännan och Styrsö och Köpstadsö rakt fram. Stormar det, så slickar vågorna nästan trappan.
– Det bästa jag vet är att vakna upp och lyssna på vågorna. Här är lika fint oavsett väder. Det är ett skådespel utanför fönstret, säger han och följer tre kanotister som glider förbi.
Det är högt i tak och hela huset fullkomligen badar i ljus. Bostaden består av tre sovrum; ett vardagsrum, ett kök och ett badrum. Golven är i natursten och ek.
– Jag har varit på Knarren och hälsat på kompisar, så jag ­visste hur det såg ut och när barnen var små hyrde vi på Kårholmen. Men när frugan och jag åkte hit på sensommaren för två år sedan, och stod på berget häruppe, så förstod jag att det här var ett sådant tillfälle som dyker upp en gång i livet, minns Sonny Johansson.
Då var det enbart visningshus på plats och de var redan tingade. När de bokade sig för det vinterbonade fritidshus de nu äger sålde de sin bostadsrätt inne i Göteborg och flyttade in i en andrahandslägenhet.
– Det är helt fantastiskt! Jag skulle kunna bo här permanent, men färjorna går inte tillräckligt ofta vintertid. Men jag försöker vara här så ofta jag kan. Det är inte alla för­unnat att bo såhär. Jag vet hur det såg ut innan, säger Sonny Johansson och påpekar att han blev ledsen av att se hur de gamla husen som nu rivits, var sjangserade.
Själv känner Sonny Johansson att han har kommit hem. Han är uppvuxen i Kortedala och bodde i norra skärgården på somrarna. Knarrholmen symboliserar barndom och att han i viss mån nått ett personligt mål, att komma ut i skärgården igen.
– Om inte detta funnits, då hade tältstaden varit ett ­fantastiskt alternativ, menar Sonny Johansson.

En enda masonitstuga från förr finns kvar i tältstaden. Den är grön och står som ett kuttersmycke på en bergs­knalle. Den symboliserar en del av tidsandan på fyrtiotalet. Då det var en fjäder i hatten för mecenater och redare att skänka pengar till arbetares rekreation. Naturen skulle ­hyllas och konturerna av ett folkhem började skönjas; med semesterrätt och barnbidrag.
Under femtiotalet hade Knarrholmen sin storhetsperiod. Då var det lång kö till hyrstugorna på ön. Den som hade tur fick hyra en vecka eller två till ett symboliskt pris. Alla stugor hade i stort sett samma standard, med pentry, väggfast tvåvåningssäng och utdragssoffa. Utedasset ingick i priset och vatten fick man hämta själv vid pumpen. Det var en samlingsplats för tjöt och allmänt skvaller. Så småningom drogs det in vatten i ­stugorna och de gemensamma toaletterna ersattes av vattenklosetter på utvalda ställen på ön. Vid det laget var det långt ifrån kö. Husen underhölls dåligt. Den låga standarden gjorde att få ville hyra. En metallarbetare betalade närmare 4 000 kronor för en vecka så sent som 2013.
I dag har Knarrholmen ömsat skinn och fått ett drag av Marstrand över sig. Båtarna till ön går året om numera, men många öbor tar egen båt.

– Jag blir så glad varenda gång jag kommer hit ut och får se restaurangen. Vi är sjukt stolta över inredningen, säger Patrik Robertsson som driver nyöppnade Knarr­holmens restaurang tillsammans med sina kompanjoner Johan Kylfält och Henrik Berntsson. 
– Vi ville inte ha en marin inredning med hummertinor och fiskenät, utan en lite råare känsla av Götaverken med rost, industri, betong och stentumlade bestick som ska se ut om någon glömt kvar dem och att vi hittat dem på ­berget här ute. 
Patrik Robertsson tillstår att han var skeptisk till en början, till idén att lägga en skärgårdskrog till sina ­andra två restauranger i Göteborg. Men så lät han sig övertalas av byggbolaget och hängde med på en båt­resa ut till ön. Där sa det dubbelklick!
– Så fort vi gick i land fick jag en magkänsla som jag sprungit på ett fåtal gånger i mitt liv. Jag såg en ’Saltkråkan-ö’. På båten hem lyssnade jag in folk från tältstaden, för att fånga upp vad de tyckte, minns Patrik ­Robertsson.
Sommaren som gått sammanfattar han och krögaren ­Johan Kylfält som ”fullständig succé”.
Urban Kullbo, som är säljansvarig för Bra bygg på ­Knarr­holmen, är också nöjd – med att ha gått i land från ­vision till verklighet på nästan alla punkter.
– Arbetarna har haft ön i många år. Varven finns inte ­längre kvar och vi lever i en annan verklighet. Nu börjar nästa epok. Det blir inte som det var förr. Tvärtom. Det var en ynnest för varvsarbetare att få bo här, men nu är det vi som köpt ön, konstaterar han.

Gjort är gjort och nytt är nytt. Knarrholmen är i gott sällskap av flera rekreationsplatser som sålts ut. Volvos semesterö Trälen, norr om Marstrand, såldes billigt för ett antal år sedan. Majblommans koloni på Galtarö, hade ett utropspris på 17 miljoner kronor för två år sedan. Det finns de som ­menar att Knarrholmen såldes oförskämt billigt när den gick för sina 50 miljoner. Inte minst på grund av att detaljplanen, från 1998, medger rätt att bygga riktigt nära vattnet på vissa platser på ön. Lukrativt, minst sagt.
– Tiderna förändras. Varven finns inte mer. Vi har inte förstört ön. Vi har tagit hand om den med omsorg. Det gjorde inte de som hade den innan, säger Urban Kullbo.
Enligt honom var Bra bygg tämligen säkra på att köparna fanns i Göteborg.
– De flesta som köpt hus här är mellan trettiofem och femtio år och många har barn i skolåldern. Nittio procent bor i väster, city eller i Särö. Någon bor i Norge, eller London. Alla är ute efter närheten till skärgården. I stället för att sitta i en bilkö upp till Bohuslän i flera timmar, så har du en ö som du kommer ut till på tio minuter, säger Urban Kullbo som själv stått på bryggan åtskilliga timmar i sommar och välkomnat folk som anlänt till Knarrholmen.
På det sättet har han flerdubblat sina visningar och sålt fem nya hus. Av de sextiosju som byggts finns sexton hus kvar, samtliga till en kostnad mellan två och åtta miljoner kronor. Det stora bekymret är båtplatser.
– Där jobbar vi stenhårt med kommunen och andra. Alla som köper hus på ön är garanterade en båtplats. Restaurangen disponerar tjugofem båtplatser för närvarande, men vi behöver betydligt fler, säger Urban Kullbo.
Han ser fram emot att fortsätta forma ön till ett fritids­boende som ska fungera året runt.
Dock inte med någon Knarrholmenfestival. Men väl musik­underhållning, gärna på en scen nära stranden, och inte för ungdomar.
– Och så skulle jag vilja bli av med smeknamnen Knarren och Knarris. De låter lite brötiga. Knarrholmen tycker jag passar bättre. Det är mer respekt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.