Sverige är de ensammas land, sägs det. Vi är distanserade människor fostrade in i det oberoende vi värnar så. Sådan är för många bilden av vår kultur – men stämmer den?
Kanske är vi mindre beroende av familj och vänner än i andra delar av världen. Vi bor och lever i väldigt stor utsträckning ensamma. Men det är inte nödvändigtvis samma sak som att uppleva ensamhet.
Jag ger mig ut på en resa genom Göteborg, där jag försöker få kontakt med människor jag möter längs vägen och ta reda på mer om hur det förhåller sig med den svenska ensamheten.
Vi börjar hemma i mitt hyreshus i Majorna. Den typ av hyreshus som kom till stånd under Folkhemssveriges uppbyggnad, när välfärdsstaten skulle bygga effektivt och rationellt. Ingen gård där ungar leker. En trappuppgång där det nästan alltid är tyst. Under det år jag bott här har jag sett kanske sex av grannarna från de åtta lägenheterna. Pratat med högst tre av dem.
Så jag skriver en inbjudan: ”Välkomna till mig och min son nästa vecka på en enkel fika.” Så att vi får språkas vid, åtminstone se vilka vi är.
Senare på eftermiddagen lämnar jag hyreshuset. På vägen ner lägger jag vår inbjudan i brevinkasten. Det är fredag och klockan är 16.10.
Jag går till Ölstugan Tullen vid Mariaplan. Det är regn i luften. Inne på Tullen är det redan rätt mycket folk. Jag beställer en dyr finöl.
– Då är det bättre med tre, betala för två, säger en man direkt. Han sätter sig vid ena änden av barbordet. Jag sitter vid den andra. Nästan alla andra är i sällskap.
Två män kommer och sätter sig vid mig. Den ena ler glatt och hejar, vi har jobbat ihop en period. De är öppna, bjuder in och snackar. Det går kanske att gå ut själv på krogen, trots allt. Eller?
– Jag går aldrig ut själv, säger Bengt Brülde, professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet, som skrivit och forskat om ensamhet.
– Jag vet inte om det är för att jag är rädd eller så?
Vi har stämt träff över en öl för att prata om huruvida svenskarna är så ensamma som bilden av oss säger. Förra året genomförde Bengt Brülde tillsammans med sociologen Filip Fors undersökningen Den svenska ensamheten: om hur olika former av ensamhet påverkar vårt välbefinnande. Där har de gjort skillnad på olika sorters ensamhet. Dels den objektiva där man har få vänner (är socialt ensam), eller inte har någon kärleksrelation (vilket brukar benämnas som emotionell ensamhet).
Dels finns en subjektiv ensamhet där man helt enkelt känner sig ensam.
– Ensamhet är ett bristtillstånd, slår Bengt Brülde fast, men på vilket sätt den är det varierar. Själv har jag inget problem med att bo ensam, men att inte vara i en kärleksrelation kan vara skitjobbigt.
Även om Bengt Brülde och Filip Fors i undersökningen kommit fram till att de flesta i Sverige inte är ensamma, så menar de ändå att en förhållandevis stor grupp – mellan en halv miljon och en miljon svenskar – kan betraktas som socialt ensamma. Och som man med låga inkomster boende i en storstad ligger man extra illa till.
– Forskarna vet ännu inte varför vissa grupper är särskilt ensamma, men det talas ibland om att män har svårare att klara separationer och skilsmässor. Det kan delvis bero på att vi är sämre på att upprätthålla våra vänskapsrelationer när vi går in i en kärleksrelation, säger Bengt Brülde.
– Varför storstadsbor känner sig mer ensamma än andra är knepigare ... Kanske är risken att hamna utanför det sociala livet mindre i en miljö där alla känner alla.
I den senaste versionen av studien European Social Survey visar det sig ändå att svenskar i ett europeiskt perspektiv inte är, eller känner sig, särskilt ensamma. De många ensamhushållen till trots ligger vi i topp när det gäller att ha vänner att umgås med, att ha minst en riktigt nära vän och att inte uppleva oss som ensamma. Är bilden av det ödsliga, kalla, ensamma Sverige alltså en myt?
– Sverige anses vara världens mest individualistiska land, men det betyder inte att vi umgås mindre än andra. Bara att vi har bättre möjligheter att själva välja vilka vi umgås med. Då kanske till exempel familj och grannar faller bort i större utsträckning, säger Bengt Brülde.
Under Olof Palmes 1970-tal fanns en politisk vision om oberoende – ingen kvinna skulle vara beroende av en man, och ingen som är äldre skulle behöva vara beroende av sin familjs välvilja. I dokumentärfilmen The Swedish theory of love, som nyligen visades i SVT, menar regissören Erik Gandini att det är just bygget av det svenska välfärdssamhället som ligger till grund för den svenska individualismen och vårt minskade beroende av varandra. Han menar också att den svenska ensamheten kommer ur detta.
Filmen visar bilder av ödsliga, svenska villaområden och hyreshus; äldre som dör i ensamhet och ligger i veckor och månader utan att någon vet om det. Den mörka sidan av oberoendet. I filmen hävdar den polske sociologen Zygmunt Bauman att ett samhälle som fokuserar så mycket på individens självständighet som det svenska gör, skapar ensamma människor. Bengt Brülde tycker att filmen är väl hårt vinklad.
– Bauman hävdar att det är konsumismens fel, att människor blir varor som man bara kan slänga när det passar. Och det är klart att det kan göra oss ensamma om vi inte snabbt hittar en ersättare. Men han pekar inte ut den svenska välfärdsstaten som boven, vilket Gandini verkar göra, säger han.
Vi skiljs åt. Bengt Brülde cyklar iväg längs Mariagatan i det iskalla regnet. Jag väntar på spårvagnen till Stigbergstorget. I väntkuren står två ungdomar för sig själva, de fingrar på sina mobiler. Klockan är 18.27.
S:t Johanneskyrkan nedanför Stigbergstorget anordnar varje fredag kulturkväll. Innanför kyrkans murar är det hög volym och mycket energi. En pianist spelar och sjunger. Vid de flesta bord är det fullt med folk, övervägande män. Det är sorligt och stimmigt.
– Dricker du te? frågar en man när jag slår mig ner.
– Alla i Sverige dricker ju kaffe. Jag har bott här i 25 år så jag dricker också kaffe. Annars dricker vi bara te i Afghanistan där jag kommer ifrån.
Han berättar sin historia. Hur han flydde från Afghanistan när ryssarna kom i slutet av 70-talet. Hur svårt han har haft att hitta rätt i livet här i Sverige, att det är så för många som kommer hit.
– Du vet, det är så många som mår dåligt och äter massa psykofarmaka för att klara sig.
Han sätter fingret på en nedslående sanning. De senaste fem åren har den psykiska ohälsan ökat i hela landet, och i synnerhet i Västra Götaland och Göteborg. Ingen vet orsakerna till det. Men risken att drabbas av psykisk sjukdom anses större i storstäderna där det sociala stödet och integrationen fungerar sämre. Och där ensamheten är större.
En vällingklocka ringer i kyrkorummet. En myndig röst förkunnar:
– Nu är det tio minuter kvar innan vi stänger.
Min tillfällige vän reser sig, tar i hand och går. Vi har inte presenterat oss för varandra, men vårt möte har fött tankar, känslor och reflektioner. Det som behövs för att inte känna sig ensam.
Bortanför kyrkorummet sitter prästen Katinka Randin inne på sitt arbetsrum. Hon lägger in en prilla snus, drar upp ena benet under sig.
– Väldigt många sorters människor kommer hit, men en gemensam nämnare är att de inte passar in där ute, här gör de det. Och så kan jag känna själv också. Här behöver ingen förställa sig. Ingen blir rädd om man får en ångestattack eller börjar gråta.
Hon tystnar och tänker en stund.
– Det är ju en jobbig form av ensamhet, att inte passa in.
Hon berättar att träffarna här anordnas av Stadsmissionen för att det ska finnas ett ställe där alla kan vara tillsammans. Att man håller öppet på fredagskvällarna för att göteborgarna inte ska känna sig så ensamma. Det är en kväll för fredagsmys för de flesta familjer i vårt land, eller kvällen då folk går på krogen. Men de som kommer till Johanneskyrkan får inte plats i det samhället.
– Själv älskar jag att vara ifred, men hatar att vara ensam, säger Katinka Randin.
Hon bär en stor röd ring med ett vitt kors på över ena fingret. Gestikulerar vitt och brett. Pratar göteborgska trots att hon ursprungligen är från Skåne.
– Jag upplever att människor i Sverige känner sig ensamma för att de tror att de ska klara sig själva. Vi vågar inte be om hjälp. Vi blir ensamma för att vi ska vara så starka.
Jag sätter mig på 9:ans spårvagn mot Angered. Klockan är 20.58 och i Angereds centrum är det öde. Inne på restaurang Bordet står de flesta män och hänger vid spelautomaterna längst inne i lokalen. Män och kvinnor umgås vid borden. Några dansar till turkisk musik, det är discokväll.
Jag sätter mig i baren. En man i grå joggingoverall sitter till vänster om mig. Jag försöker mig på ett samtal. Det går sådär. Men efter ytterligare tio minuter i tystnad går det bättre. Han berättar att han är från Bulgarien men bor i Gårdsten sedan nio år. Han hatar hur det blivit i Bulgarien sedan murens fall, hur allt fallit samman och hur de rika bara skor sig på de fattiga. Att det är så mycket bättre i Sverige. Mer jämlikt.
– Men vi bulgarer är varmare. Du vet, alla grannar umgås och så. Här i Sverige säger man hej hej och tittar ner i marken. Min granne, hon är 50 år, vi pratar lite, och jag har tänkt bjuda hem henne på kaffe. Men jag vågar inte. Här gör man inte så.
Hur gick det då med min egen grannfika? Två hörde av sig, en kom med sin son. Alla de andra då, var det för konstigt med en granninbjudan?
– Det är ju en sak att folk inte kommer, säger grannen som kom, men att inte ens höra av sig ...?
Vi käkar mackor och dricker te, han och hans son, min son och jag.
– Ni är välkomna hem till oss på fika nån dag. Eller middag, säger han när de går.
Jag lägger mig på soffan och bläddrar igenom några tidningar. En artikel handlar om kvinnor som skapat en app där man söker vänskap med andra kvinnor, en annan om en Facebookgrupp som bjuder in nyanlända flyktingar på fika i svenska hem. Båda exemplen förefaller lyckade. Det är kanske så man gör år 2016. Tar kontakt digitalt, inte analogt. Men i vanlig svensk ordning– organiserat.
Så bryter du ensamheten
Ett socialt nätverk har stor betydelse för hälsan. En omfattande amerikansk studie visade nyligen att risken att dö i förtid är 50 procent högre för ensamma människor än för dem med ett fungerande socialt nätverk.
Social isolering anses vara dubbelt så farlig som fetma, mer ohälsosam än att inte träna och lika skadlig för hälsan som alkoholism eller rökning av 15 cigaretter per dag.
Bryt ensamheten. Den amerikanske socialpsykologen John T. Cacioppo har tagit fram en handlingsplan för hur en person själv kan bryta sin ensamhet.
Planen kallas EASE.
E: Extend yourself. Ta första steget till kontakt genom att hälsa, småprata och ha ögonkontakt med andra människor.
A: Action plan. Fundera ut sammanhang där du kan träffa likasinnade och sök dig till dem, exempelvis en kör eller förening.
S: Selection. Välj vilka du vill bli vän med och investera i detta fåtal.
E: Expect the best. Utgå från att människor omkring dig vill dig väl.
