Kultursjukdomar hör jag utropas från såväl mediala plattformar som rättssalar. Senast jag mötte uttrycket var i samband en förhandling i en rättslig instans där en läkare med psykiatrisk specialitet hävdade att den ena parten i tvistemålet inte led av det han led av utan mest led av det han kom ifrån – en annan kultur.Själv begrep han uppenbarligen inte detta och därför fortsatte han att insistera på att han led av det han sa att han led av. Alltför ofta är det tyvärr så. När någon förebär sjuklig ohälsa anser någon tillfällig läkare, journalist eller rättskipare att detta nog kan vara kulturellt betingat och då skall åkomman uppenbarligen inte tillmätas någon betydelse utan högtidligen jämställas med ”hittepå” och därför hänvisas till påföljden ”skyll dig själv”. Visst finns det seriösa företrädare för en mer nyanserad syn på begreppet.
Begreppet kultursjukdom är en antropologisk konstruktion inspirerad av en kontroversiell civilisationskritiker (Ivan Illich) som på 1970-talet skrev flera samhällskritiska och tänkvärda böcker. I spåren av denna teoretiska och filosofiska tradition har begrepp som social konstruktion, subjektiv sjukdom, epidemisk hysteri m.m. använts allt oftare för att ”förklara” fenomen som whiplash, utmattningstillstånd, kronisk trötthet och långvarig smärta. Även i medicinska sammanhang hamnar man i trångmål om det inte går att påvisa en tydlig och mätbar kroppslig markör (t.ex. laboratorieprov eller röntgen) för det tillstånd man anser sig lida av. Det blir lite som med Tage Danielssons klassiska monolog om kärnkraftshaveriet i Harrisburg: "Det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt, så att egentligen har det nog inte hänt".
Det är självklart så att psykologiska, sociala och kulturella förhållanden spelar en roll för uppkomsten av flera olika sorters sjukdomar (vad det nu är) och inte minst för förloppet och samhällets syn på tillståndet. Problemet är snarast varför dessa, i så fall samhällsorsakade tillstånd, bemöts av samhällets pontoner med förakt och en rad försök att förminska och marginalisera detta lidande. I spetsen för detta moderna korståg går Försäkringskassan som med sina hemmasnickrade styrdokument bestämt sig för att vara de pontoner som skall hålla flytbryggan på rätt köl.
Sambandet mellan sådana yttre faktorer och individens egenskaper (”arv och miljö”) är så sammanflätade att vetenskapen i de allra flesta fall tenderar att helt utesluta dessa begrepp från sina försök till analys av människors olika besvär med sin hälsa. Det ena kan aldrig existera utan det andra och proportionerna mellan de olika inflytelserna kan idag ingen med säkerhet uttala sig om.
Tiden borde vara mogen för att ställa sig frågan varför så många lider av svåra komplexa besvär trots civilisationens påstådda framsteg. Ur vetenskaplig synpunkt torde en lika angelägen fråga vara om och hur ”kulturella” förhållanden kan åstadkomma dramatiska kroppsliga symtom. Vilken är kopplingen mellan dessa påstådda yttre förhållanden och den kroppsliga mekanism som förorsakar symtomen? Det torde vara den viktigaste länken i den händelsekedja som åberopas. Sådana trivialiteter tycks man gärna glömma bort i sin ambition att finna den stora lösningen av den numera dominerande orsaken till människors ohälsa i vårt land. Att tänka stort går fort men måste man bidra med fakta upptäcker man snart att det går väldigt sakta.
