Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Pontus Bäckström, präst och helgkrönikör. Bild: Anders Hofgren
Pontus Bäckström, präst och helgkrönikör. Bild: Anders Hofgren

Pontus Bäckström: Ännu en gång bestämde vi oss för att komma ut

Prästen Pontus Bäckström bestämde sig för att trotsa coronarädslan och ta med sin sköra pappa på restaurang. ”Det var en stund av trotsig livsglädje mitt i allt. Bröd och vin och vitlök och persilja. Måltid och gemenskap. Livet öppnar sig. Trots allt”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag minns när pappa fyllde sjuttio år. Han gick på cellgiftsbehandling efter en av de otaliga cancer­tumörer han kämpat mot under åren. Håret var ­borta och han var tydligt märkt av kroppens kamp mot sjukdomen, blekare, tunnare. Han hade länge tvekat kring det där sjuttioårsfirandet, om han skulle orka vara med eller om han ens skulle vara vid liv när det väl blev dags. Ändå ville pappa ha fest. Som Jesus och den sista måltiden, kanske. Bröd och vin och hosianna anamma, ett långfinger åt döden, bjuda motstånd och klackarna i taket före vandringen mot korset.

Sålunda blev det sjuttioårsfest, trots allt. Under kvällen framträdde Lars-Åke Wilhelmsson som ”Babsan”, hans glittriga drag queen-karaktär, med den rosa peruken och den rosa boan runt halsen. Hen var ändå i stan och hade någon show på Rondo, tror jag. Det var kvällens överraskning. Babsan bjöd upp pappa på scenen och de dansade med varandra, till After Darks ”La Dolce Vita” i högtalarna och gästernas stående, taktfasta applåder vid borden. Det var en stund av trotsig livsglädje mitt i allt. Jag är här. Jag är nu. Jag är fri.

Min pappa ”kom ut” för mig och min bror när vi var i tjugoårsåldern. Första gången vi träffade pappas dåvarande sambo var som att träffa sina svärföräldrar för första gången. Lite nyfiket och lite spänt. Han bjöd på tortellini med champinjoner i en tomatsås. Deras relation tog slut efter en tid, men maträtten lever vidare och återuppstår ibland som ett slags matminne i min familjs kök. Bröd och vin och tortellini.

Efter ännu en operation för något år sedan tvingades dom klippa av en nerv i pappas ben och han måste ta sig fram med gåstol eller rullator. För någon som har dansat med Babsan är det ett kringskuret och begränsat liv, ett liv som utkämpas i de dagliga rutinernas skyttegravar, med återkommande värk och tabletter som skall doseras i små fack. Livet krymper. Pappa är inte rädd för att dö. Ibland vill han dö. Ibland vill han leva. Hans livsluft är nog de sociala sammanhang han alltid värnat om och fortfarande upprätthåller. Måltider och gemenskap. Utan det är livet inte värt att leva.

När corona kom höll vi oss borta. Pappa var i riskgrupp. Samtidigt hade han hemtjänstpersonal hemma hos sig tre gånger om dagen och det kändes absurt att vi inte skulle kunna ses, utifrån det perspektivet.

Pappa har dessutom en ganska krass och odramatisk inställning till sjukdomar och pandemier. Han minns när asiaten härjade på femtiotalet och aids på åttio- och nittio­talen. Aids var värre. Det är inget konstigt att människor som levt sina liv dör och alla kommer att dö, typ. Om jag inte kan leva kan jag lika gärna dö, typ.

Jag såg det där i pappas ögon och hörde det ­uppgivna i hans röst. Ännu en gång bestämde vi oss därför för att ­komma ut, trotsa rädslan och våga ta en risk. Ungefär samtidigt som de första svenska charterturisterna landade i Grekland gick min familj och pappa på grekisk restaurang. Vi satt avskilt och pappa beställde långkokt kött, sofrito. Vi delade på en öl och jag drack vin till maten. Det var också en stund av trotsig livsglädje mitt i allt. Bröd och vin och vitlök och persilja. Måltid och gemenskap. Livet öppnar sig. Trots allt.