Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Britta Hermansson, präst och helgkrönikör. Bild: Anders Ylander
Britta Hermansson, präst och helgkrönikör. Bild: Anders Ylander

Britta Hermansson: Ängslan är ibland större än det konkreta hotet

"Något av det som berör mig mest just nu är att se alla handlingar av solidaritet. Visst är vi helt underbara när lappar skrivs i trappuppgångar och grupper skapas i viljan att hjälpa till", skriver prästen Britta Hermansson i sin helgkrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

En dag ska vi alla dö. Men alla andra dagar ska vi det inte. Dessa tänkvärda ord av Jan Stenmark, tecknare och ordkonstnär sitter på en kylskåpsmagnet hos mig.

Hur ska vi klara av att leva med dessa båda verkligheter samtidigt? Ja, vi har egentligen inget val. Så är det. I dessa tider blir det om möjligt ännu mer aktuellt.

När jag skriver detta är jag så medveten om det som förändras snabbt med nya informationer från Folkhälsomyndigheterna och andra experter som ger viktiga riktlinjer dag för dag och flera gånger per dag för den som vill vara riktigt uppdaterad.

Att formulera sig i detta format innebär att försöka hålla en tanke vid liv rakt igenom och inte ta för mycket utrymme för mer än det. Men uppmaningen om att leva alla dessa dagar vi får och samtidigt veta att en enda av dem är den sista pockar på två verkligheter. Jag dristar mig att låta det vara så. Vi ska ju inte leva för evigt, men ta vara på de dagar som blir våra.

Något av det som berör mig mest just nu är att se alla handlingar av solidaritet. I Italien har en sådan idé blivit en viral succé. Ett antal människor bland alla dessa miljoner som nu är i karantän på grund av coronaviruset COVID-19 skapar hopp och glädje. Vi kan via Facebook eller andra sociala medier se hur de kliver ut på sina balkonger med diverse musikinstrument och börjar sjunga, dansa och spela. Dragspel, tamburiner och gitarrer tillsammans med olika röster ekar mellan höghusen. Ett fantastiskt filmklipp som ger hopp. Vi är här. Vi finns till för varandra. Musiken skapar gemenskap. Det får mig att gråta. Så otroligt vackert.

Den amerikanska radio- och podcastvärden Krista Tippet som driver podcasten "On Being" där hon samtalar om existentiella frågor med spännande gäster skriver på twitter @kristatippet:

"Italienarna som skapar musik på sina balkonger ger oss en modell. Att se dem ger mig till sist tillåtelse att gråta för vår värld. Jag kunde på samma gång härbärgera i min kropp hur farlig, skrämmande och utan motstycke denna tid är tillsammans med hur fantastiska och underbara vi kan vara".

Och visst är vi helt underbara när lappar skrivs i trappuppgångar och grupper skapas i viljan att hjälpa till. Vi gör vad vi kan för att säga att alla dessa dagar ska vi leva. Vi vill finnas för varandra, inte bara bunkra och stänga till. Det är så vackert och hoppfullt.

Så påminns vi också om den där dagen när vi inte längre ska leva. När vi ska dö. Livet är skört och ängslan ibland större än det konkreta hotet. Men att sitta ensam med den oron är inte bra. Vi tar rygg på italienarna med musiken, sången och den konkreta handlingen. Handla åt andra har väl aldrig varit mer aktuellt. Och du, glöm inte de som sitter vid gränser omöjliga att passera. Herre förbarma dig. Den bönen skulle ständigt rymmas i den enda. En värld och en mänsklighet. Visst älskar vi oss!