Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/4

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Livet efter rampljuset: Klar på jobbet - men inte ledig

Vi lever allt längre och därför måste vi fortsätta jobba upp i 70-årsåldern. Det menar Fredrik Reinfeldt i sin bok Nya livet. Problemet är att det gör vissa människor så arga.

När Fredrik Reinfeldt slog upp Dagens Nyheter den 7 februari 2012 blev han förvånad. Han hade gjort det som politiker fruktar allra mest: skapat rubriker utan att det var meningen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Statsministern hade gång på gång i sina tal sagt att det i framtiden är ohållbart att friska svenskar går i pension vid 65 eller 67 års ålder. I alla fall om vi vill behålla nuvarande välfärdssystem.

Nu var det som om en reporter för första gången hade lyssnat. I intervjun berättade statsministern att ett arbetsliv måste kunna sträcka sig till 75 års ålder och att många får räkna med att byta jobb längs vägen.

Reaktionerna lät inte vänta på sig.

Brev, mejl och telefonsamtal strömmade in till Rosenbad. Tonläget var högt uppskruvat på sina håll. Fredrik hade uppenbarligen trampat på ömma tår.

Menade statsministern att alla måste jobba till 75-årsåldern? Hur ska en sliten 65-årig svetsare palla tio år till? Är inte det väldigt lätt för någon som inte ens behöver bära en pappersbunt på egen hand att prata om ett längre arbetsliv?

I dag driver Fredrik Reinfeldt ett eget företag. Han vill inte prata om inrikespolitik. Frågan om jobb och pensionsålder vill han däremot diskutera i och med färska boken Nya livet.

Men utmaningen är densamma nu som då. Fredrik har statistik och forskning på sin sida, men det hjälper inte alltid. Vissa vill helt enkelt inte lyssna. Det är just den typ av utmaning som en ex-politiker, många gånger hyllad för sin pedagogiska förmåga, går i gång på.

– Många reagerade väldigt negativt på det jag sa i DN, men med en statisk utgångspunkt. Jag sa inte att alla ska jobba till 75, men att möjligheten ska finnas att göra det i någon form utifrån de förutsättningar man har. Det betyder inte att man ska jobba lika mycket eller med samma sak som tidigare.

Det kanske största problemet för den som vill föra en politisk diskussion är att det snart inte finns några objektiva fakta som alla accepterar. Den svenska extremhögern har, på samma sätt som den amerikanska, skapat ett eget ekosystem på nätet där de driver en helt egen linje. Mångkultur är dåligt. PK-eliten, där alla från Fredrik Reinfeldt till hans granne Henrik Schyffert ingår, lever i en bubbla och är naiva. Myndigheter som polisen eller SCB går inte att lita på, för de förtiger sanningen.

Hur man gör då? Det har Fredrik funderat mycket över.

– Det finns en växande grupp som lever i en parallell verklighet och söker en världsbild som rent faktamässigt inte går att leda i bevis. De rör sig i en miljö som kan bli sekteristisk. Vissa av dem kommer jag aldrig att nå fram till för att jag är den jag är. 

Men gett upp har han inte.

– Det här är inget nytt. Vi kämpade länge mot människor som hävdade att jorden var platt och att gud skulle styra hur vi levde. Samhället måste vara inkluderande och ge hopp och jobb, annars kommer den här typen av miljöer att växa.

Ett annat pedagogiskt problem för honom är att förklara varför Sverige behöver invandring. Utan tillskott av arbetsföra personer går välfärdsekvationen inte ihop. Dessutom finns, menar Fredrik Reinfeldt, rent moraliska skäl att ta emot flyktingar från till exempel Syrien. Det är därför svenska folket, som han en gång sa, måste ”öppna sina hjärtan för de utsatta vi ser runt om i världen”.

Men alla håller inte med. Fredrik Reinfeldt debatterade frågan många gånger med företrädare från Sverigedemokraterna. Partiledaren Jimmie Åkesson har sagt till Aftonbladet att Fredrik var jobbigast att möta eftersom ”man kan se hatet lysa ur ögonen på honom”.

Det är kanske att ta i. Men det är ingen hemlighet att Fredrik Reinfeldt tycker oerhört illa om både Sverigedemokraterna och dem som står längre högerut än så.

– Grunden i det högerextrema tänkandet är att aldrig stå för att de är extrema. I stället finns det alltid lite praktiska problem som de hänvisar till. ’Jag är inte rasist, men…’ och sedan kommer deras argument för att stänga Sverige. Det kan handla om allt från att fler inte får plats i landet till att jobben inte räcker. Och den som inte håller med är naiv eller mörkar sanningen.

Fredrik Reinfeldt sitter i en stor fåtölj i en hotellobby i Stockholm. Han är fortfarande statsministerklädd: grå kostym, välputsade svarta skor, vit skjorta utan slips.

Som intervjuobjekt är han något av en utmaning, en person som alltid värnat stenhårt om sitt privatliv. Svenska tidningsläsare vet att han sedan 2013 är skild från Filippa Reinfeldt och i dag lever tillsammans med sin tidigare presschef Roberta Alenius. Sina barn pratar han i princip aldrig om. När andra offentliga personer gör en skiljelinje mellan privat och personligt har Fredrik Reinfeldt snarare dragit ett avspärrningsband mellan det officiella och allting annat. Trots åtta år som statsminister vet vi nästan ingenting om honom. Vissa skulle betrakta det som ett nederlag, men för Fredrik är det sannolikt en seger.

En del av det här är sig likt, trots att han lämnat statsministerposten. Precis som i intervjuer 2006 nämner han Winston Churchill och Ronald Reagan som förebilder, och med nästan ordagranna motiveringar. På en fråga om vad som egentligen varit hans drivkraft under alla år blir svaret en redogörelse för hans ”nyfikenhet på människans konstitution”. Som svar på andra frågor återfaller han i prat om ”ansvar”, ett favoritord som under Rosenbadtiden användes så flitigt att Lars Ohly anklagade honom för att ha ”ansvars-Tourettes”.

Lite personlig blir han dock i ett resonemang om när tiden som statsminister kändes frustrerande.

– Vi bestämde oss för att göra om nästan alla lagar och regler i skolan. En del av reformerna tog lång tid att genomföra och blev inte som vi tänkt. Jag kunde parallellt följa allt genom min dotter som tillhörde första årskullen som fick julbetyg i årskurs sex. En dag kom hon hem och sa: ’Pappa, de frågar mig i skolan vilken idiot som kommit på det här.’

Sedan övergår Fredrik Reinfeldt till att prata om reformarbete och varför det är så viktigt i en demokrati. Nu låter han som den statsminister vi alla minns. Ändå är det någonting som är annorlunda. Det är inte riktigt lika allvarstyngt som tidigare, utan något mer passionerat. Kanske beror det på det enkla faktum att Fredrik inte längre behöver vara tillgänglig dygnet runt. Eller ställs inför utmaningar som ett svenskt ordförandeskap i EU. Eller har möten med Säkerhetspolisen om hot mot Sverige som allmänheten aldrig får nys om.

Efter att ha stämplat ut från politiken ställde sig en 49-årig Fredrik Reinfeldt frågan: ”Vad ska jag göra nu?”

– Att komma fram till det tog mycket längre tid än folk kanske tror. Det var inte så givet. Jag bestämde mig för att gallra ganska hårt.

Första steget var att skriva en bok. Den fick titeln Halvvägs och var en självbiografi som milt uttryckt kan beskrivas som försiktig. Den som hoppades på brutala personbeskrivningar av kollegor och politiska motståndare, som Göran Persson bjöd på i dokumentären Ordförande Persson, blev besviken.

Men för Fredrik Reinfeldt hade skrivandet nästan en terapeutisk funktion, även om han säkert skulle värja sig mot ordvalet.

– Att sitta själv i ett rum och koncentrera sig på en enda sak var en stor kontrast mot det jag gjort tidigare.

För egen del har Fredrik svårt att se en framtid långt borta vid horisonten där han tackar nej till allt för att ägna sig åt långa promenader, dagbio och Netflixserier.

– Ett jobb som man trivs med gör att man utvecklas och växer som människa. Förutom bättre ekonomi ger det livet mening.

Den nya boken blir ett ytterligare steg i Reinfeldts strävan efter att få folk att börja vänja sig på tanken vid ett nytt – och längre – arbetsliv. Och det verkar fungera.

– Folk stoppar mig ibland på stan och ger en rapport:

”Jag är 72 år och jobbar fortfarande, jag gör som du säger.” Ibland kan jag också möta människor över 75 år som är irriterade över att jag exkluderat dem, för de vill också fortsätta jobba.