Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Linda Boström Knausgård | Helioskatastrofen

Historien blir bångstyrig, för att inte säga rent obegriplig i Linda Boström Knausgårds Helioskatastrofen, anser Mikaela Blomqvist.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Linda Boström Knausgård

Helioskatastrofen

Modernista

Som titeln låter ana knyter Linda Boström Knausgårds tredje bok och första roman Helioskatastrofen an till antiken. I en norrländsk by föds en 12-årig flicka i hjälm och rustning ur sin fars huvud.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Den som kan sin grekiska mytologi vet att det också var ungefär så vishetens och krigets gudinna Athena föddes ur huvudet på Zeus. Far och dotter i Helioskatastrofen har de betydligt mer prosaiska namnen Anna och Conrad och den senare förs strax till psykiatrins slutenvård medan den förra hamnar i socialstyrelsens händer.

Ytterligt vardaglig är också den trygga kärnfamilj Anna placeras ut i: Birgitta och Sven är djupt engagerade i nykterhetsrörelsen och deras tonårssöner Ulf och Urban är som tonårskillar är mest. Anna brevväxlar med sin pappa, försöker smälta in i den norrländska byn, åker skidor och blir värvad till Pingstkyrkan där hon börjar tala i tungor.

På senare år har flera svenska författare, med blandade resultat, parat svenskt småstadsliv med mytologiska berättelser. Mara Lee fogade skickligt samman den bibliska berättelsen om Salome med tonårsvardagen i en skånsk by och Björn Runeborg lät i fjol, i en mindre lyckad roman, det antika dramat om Orestes utspela sig i en välmående förort till Stockholm.

Helioskatastrofen är både utgiven på samma förlag och lider av samma problem som Runeborgs bok. De dubbla historie-lagren bråkar med varandra snarare än de berikar och fördjupar och historien blir bångstyrig i överkant, för att inte säga rent obegriplig. Vad som borde varit kontrastverkan blir bara disparat och den lyriska, klara prosan är behaglig men inte nog för att ensam bära romanen.

Fast nåväl, för att återvända till titeln; någon regelrätt katastrof är nu Helioskatastrofen inte. Men dessvärre inte så mycket att orda om heller.