Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Lina Nyberg | The Sirenades

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Jazz

Jazz

Lina Nyberg

The Sirenades

(Hoob)

Hon gör musik som ingen annan, sångerskan och kompositören Lina Nyberg. Och med The Sirenades tar hon utan tvekan ännu ett steg.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

The Sirenades är ett tudelat album där skiva 1, Sirens, är ett samarbete mellan Nybergs grupp och Norrbotten Big Band, bland annat ett par längre kompositioner som Nyberg specialskrivit för storbandet. Skiva 2, Monsters, är i jämförelse en avskalad historia med Nybergs kvintett, men som helhet hänger de två mycket väl samman.

Nybergs musik spänner över ett brett fält, ibland ligger den nära konstmusik, för att förflytta sig till något slags frisinnad nyjazz med blinkningar till såväl symfonirock som minimalister som Steve Reich.

Det är djärvt böljande kompositioner, rika i arrangemang och med mycket effekter. Skulle tro att det fina storbandet haft kul med sin nya utmaning.

Lina Nyberg är inte mycket för att behaga, musiken med sina dramatiska effekter och infall är ofta motsträvig och kantig, och fylld med starkt scenuttryck, och sådan är också hennes sång.

En stark röst i de runt 70 minuterna musik är gitarristen David Stackenäs, som med sin stundtals vilda framfart är kul att lyssna till. Mest förtjust är jag i The Sirenade (med storband) och The woodlouse med kvintetten.

Lite lycklig blir jag också över hur Nyberg jonglerar med några få fraser Virginia Woolf i Who shall measure.