Vårsalongen hinner både börja och sluta innan våren kommer, men det gör inget. Salongen blåser inga vårvindar i konsten, den befäster en tradition. Varje år kring 2000 sökande och 150 antagna, alla tekniker, åldrar, landsändar och nivåer. ”Högt och lågt” är honnörsordet i katalogerna, vilket måste innebära att juryn ser genom fingrarna för att tillfredsställa ”alla”. Mixen består av amatörer, konstskoleelever och professionella yrkesutövare som saknar arenor.
Salongens svaghet är riktningslösheten och det inkluderande. Styrkan är att alla har chansen att möta stor publik, förra året kom 65000 besökare.
En utställning med sådant genomslag lockar bra konstnärer, de som inte räds eller har råd att rädas sammanhanget, och som blåser liv i ställningstaganden. Jag ägnar resten av texten åt dem.
De mest intressanta verken på salongen finns i videorummet. Kim Jansson, student på Valand i Göteborg, berättar i Den heliga mannen och den befläckade kvinnan om sin toalettstädning på Kastrups flygplats. Vill hon inte prata med någon på en fest presenterar hon sig som städerska. Vill hon prata rekapitulerar hon ett möte i jobbet, med Dalai Lama. Efteråt blev hon uppkallad till chefen: skakar du hand med en kändis till får du sparken!
Senay Berhe och Meron Mangasha reser vidare i klasskillnader längs blå tunnelbanelinjen i Stockholm. Filmen heter Blått Blod och kostar 1 kr.
Cecilia Torquato och Gunhild Enger beger sig på en annan resa, Inbox: resan ingen ville göra då företagsledningen föreslagit Auschwitz. Baserat på en rolig maildialog, där gränserna för vad som är tillåtet att säga flyttas fram, porträtterar verket oviljan att utsätta sig för allvar.
Emil Borhammars An Art Film tar också tag i allvaret på ett humoristiskt sätt. En man går med sin hund genom ett shoppingcentrum. I ljudspåret berättar konstnären om hur varken hans professor eller hans mamma förstod någonting av filmen. Själv ser han hur mycket som helst. Det handlar om makt, kontroll, kommunikation mellan arter, kommersialism, politik … Och visst, allt finns där, med rätt sinnelag och ciceron.
Utanför videorummet märks filmen Tape Recording där WOL Performanceduo, två medelålders kvinnor, Wenche Tankred och Lovisa Johansson, skapar ljud på klistriga tejprullar framför hård graffitivägg och förlöjligar allt som vill stoppa in människor i fack.
Livia Ripellinos ovanifrånfilmade koreografi summerar vår besatthet av ordning. På fruktlös jakt efter det perfekta ändrar aktörerna tvångsmässigt om i sin värld, men det enda de skapar är vackert abstrakta mönster.
Den ifrågasatta ordningen är ett givande spår i årets salong. I entrén möter Linnea Dodlis affisch, det ser ut som propaganda från Tredje riket med örn-varg-huvud och snirklande text, men är en ompaketering av ett sms, ”Johan och jag ska ha barn”.
Mobiltelefonens begränsningar tas också upp av Romina Zomegnans förslag på varningstexter till förpackningar: ”Smartphones skadar hjärnans kapacitet till sociala interaktioner, dödar umgängen och relationer”, saxar jag. Ett annat textverk är Max Grundells I am the Artist där det förklaras att han gjort flera verk på Vårsalongen, under pseudonym.
Salongens bas skapas dock av färg och form genom de många två- och tredimensionella verken som flödar genom salarna i en skicklig hängning. Lars R Melanders vassa vagnar tar täten: Lattebarnvagn, Barnvagn för de minerade områdena, Barnvagn för höghöjdsträning och Barnvagn för ensamkommande flyktingbarn.
Petter Kreugers träffsäkra tittskåp med små figurer och leksaker klarar sig också utan längre förklaringar. Summan av alla laster är en situation med färgglada containrar och lyftkran. Medvetandets källare består av våningsplan fyllda av klossar och figurer, där står skrivet ”Självbedrägeriet” eller ”Livslögnen”.
Alena Törnberg arbetar skulpturalt i en annan tradition, hennes moln Andedräkt, med tillhörande ljudverk av Ola Holstad, och det textila herbariet Flora är två poetiska höjdpunkter som inte vilar på det verbala utan på ett fysiskt och taktilt varande.
I måleriet känner sig många kallade men få når ett personligt uttryck. Fabian Tholins välkomponerade stora duk X, Fredrik Sundqvists skira, luftiga världar eller Erik Sigeruds politiskt färgade interiörer tillhör de mest sevärda.
Ett återkommande tema i måleriet är staden. Thomas Höjebergs Babels torn är ett lyxigt utropstecken av skyskrapor som minner om det starka symbolvärdet en hög byggnad har och alla dess risker. Jan Lindsgårds målningar av Manhattan är lekfullt noggranna fantasier, medan Jan Ramstedts stadslandskap har en helt annan episk känsla, nerv och sorg.
Gun Nordstrand, född 1929, har broderat en liten tavla med Pussy Riot och den pakistanska flickan Malala Yousafzai. Jag skäms inför den åttiofem år gamla kvinnan. Att vi inte har kommit längre. Att hon måste brodera det här.
I Mia Andrées fotografi Väg syns en glipa mellan soffa och vägg och i fonden ett skepp. En bild av ett skepp förvisso, men ändå en möjlig väg. En räddning genom fantasins makt och bildens styrka.
