Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Lena Philipsson på Rondos scen på torsdagskvällen.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Lena Philipsson – Min drömshow | Rondo, torsdag

Show

Show

Lena Philipsson – Min drömshow

Rondo, torsdag

Publik: Fullsatt.

Bäst: Om och om igen i pianopartiet.

Sämst: Ett gäng låtar är rätt rostiga.

Det finns naturligtvis en hel massa sätt att sammanfatta Lena Ph:s 25 år i rampljuset och egentligen skulle inget av dem kunna stå ensamt starkt. Antalet verkliga hitlåtar kan räknas på ena handens fingrar, musikaliskt har hon ofta både rört sig och rört till det i ett ivrigt vindflöjlande mellan hysteriskt folkligt och kreddigt coolt.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Och när det gäller personen Lena Philipsson så vet vi egentligen inte mycket mer än det vi fått oss serverade på (förvisso tämligen många) löpsedlar genom åren. Hon har sällan öppnat sig och aldrig riktigt bjudit in. Men om man lägger ihop delarna sångerska, modelejon, discodiva, veckotidningsstoff, kändis och schlagerkameleont och tar in en radda rutinerade rävar att regissera alltihop så kan kompotten bli alldeles utmärkt underhållning.

Och huvudingrediensen tar chansen att skina som nyputsade Manolo Blahnik-pumps.

I nästan två timmar åker vi på en odyssé genom ett neongrönt 80-tal, lackat 90-tal och glittrigt 00-tal och Lena Ph hanterar sin ciceronroll med den äran.

Tempot är högt och manuset, som skrivits av fullblodsproffset i sammanhanget Calle Norlén, är sådär precis lagom insiktsfullt och självironiskt för att passa Lenas något avmätta komiska tajming. Det bjuds skratt. Både sådana som tar sig hela vägen ut och de som fastnar i halsen. Lena Ph har levt och vi får i alla fall glänta på dörren till hennes vardagsrum. Gott nog.

Scenografin signerad Ernst Billgren är enkel, apart och skön, koreografin som görs av Bounce-snubben Benke Rydman är läckert effektiv, dansarna helt grymma och de snygga kläderna har Lena Ph inte sytt själv, det har Bea Szenfeldt gjort. Och med en sådan uppställning vill det naturligtvis gärna bli bra.

Ja, faktum är att jag egentligen bara har en vettig invändning mot Min drömshow och då är vi återigen tillbaka där vi började: i musiken. Någon stor sångerska har hon aldrig varit, Lena Ph. Snarare expressivt funktionell. Det är hon i kväll också. Tills hon sätter sig vid flygeln och verkligen sjunger ut i I staden där jag bor.

Men det stora problemet ligger i det hon sjunger. För trots att många av låtarna hottats upp ordentligt och kommer i ny, modern skrud så växer det mossa på en del av dem och andra (jo 006, det är dig jag tänker på, oavsett Kraftwerk-komp, för att inte tala om dig, du den där låten om han den snygge i affären) är helt enkelt hejdlöst corny.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.