Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Leif GW Persson | Den sanna historien om Pinocchios näsa.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Leif GW Persson | Den sanna historien om Pinocchios näsa

Leif GW Persson komplicerar händelseförloppet utan brådska, skriver Håkan Lindgren.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Leif GW Persson

Den sanna historien om Pinocchios näsa

Albert Bonniers förlag

Leif GW Perssons bladvändarprosa är märkligare än den ser ut. 400 sidor in i Den sanna historien om Pinocchios näsa (av totalt 630) har det inte hänt mycket värt att referera, men det har uppstått ett svagt, tydligt sug som gör att jag fortsätter läsa. Vissa gånger, när jag öppnat en av hans böcker, har jag fortfarande hållit den i handen klockan tre på natten.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Som alltid ligger spänningen helt i det trögt framåtskridande polisarbetet, i vad karaktärerna tänker om varandra. Hur får han den att uppstå? Jag tror att man hittar en förklaring i självbiografin Gustavs grabb (2011). Där berättar han om det svarta hål han har inom sig: det har fått honom att jobba maniskt, att äta och supa bottenlöst. Trots att hans text på ytan kan se ut som lunchkrogens kött, sås och potatis finns hans oro bakom den, nästan osynlig, som lågan från ett spritkök.

Den sanna historien börjar med en vanvårdad kanin och en död advokat. Supergrisen Evert Bäckström får hand om fallet. Han är lat och självbelåten, men samtidigt slug. Han var klantigare förut – nu måste han bära upp en bok på egen hand, och visar sig vara en rätt kompetent utredare.

I centrum finns ett konstföremål som Persson på samma gång ser till att göra extremt värdefullt (tillverkat av Fabergé för tsarfamiljen) och en aning löjligt (en Pinocchio som kan spela flöjt med näsan). Det är en rätt vild skröna, men all dramatik skruvas ner: bokens desillusionerade grundton gör att Persson går i land med den.

När han rör sig utanför gubbsfären är de inre monologer han ger sina romanpersoner inte alltid trovärdiga, men jag kan alltid se vilken känsla han siktar mot – och känslan litar jag på.

Han komplicerar hän- delseförloppet utan brådska, och mot slutet drar han ihop säcken elegant, tills det knappt återstår ett ärende värt att avskriva.