Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ledarsidan som varumärke

Vilken demokratisk roll fyller ledarsidorna i ett förändrat medielandskap? Och framför allt, vilken funktion kan eller bör ledarskribenterna fylla för ett gott offentligt samtal? Statsvetaren Marie Demker skriver om ledarsidans många sidor.

Det är inte alla nya ledarskribenter eller politiska redaktörer som väckt sådan debattlusta som när liberala Göteborgs-Posten tillsatte en ny politisk redaktör, Alice Teodorescu. Konfrontationen med den befintliga ledarredaktionen blev skarp, en ledarskribent sade upp sig strax före pension, en bytte jobb och en är sjukskriven. Men också i den offentliga debatten blev det turbulens och Teodorescus politiska hållning granskades liksom GP:s motiv för att anställa henne. Det går inte att komma ifrån det faktum att GP:s ledarsida nog inte varit så omdiskuterad sedan dess ledarskribent Gert Gelotte efter några Israelkritiska artiklar 2007 om en resa i Västbanken och Gaza förbjöds att skriva om Mellanöstern. Att det också en gång i tiden kunde vara kontroversiellt att läsa ledare fick jag erfara i slutet av 1970-talet då jag längst bak i spårvagnen plockade fram den kvällstidning där jag arbetade för att läsa just ledarsidan. En man som möjligen inte var alldeles sober meddelade då helt sonika att jag säkert var ”en sådan där j-vla politiker” och därmed inte vatten värd, eftersom jag läste ledarsidan. Jag fick flytta fram en bit i vagnen för att i lugn och ro kunna ta del av dagens ledare.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Sedan partiernas framväxt har det funnits ett starkt band mellan de politiska partierna och tidningarnas politiska argumentation. Att den nationellt spridda pressen artikulerade politiska frågor och argument var ett viktigt bidrag till att Sverige fick en gemensam politisk sfär i demokratins gryning. Men under de senaste 50–60 åren har partipressen varit under avveckling. Partierna är själva mindre intresserade av en egen press, journalistiken är mindre intresserad av att vara partianknuten och den breda läsekretsen vill veta mer om Melodifestivalen och lokala nyheter än om vad tidningen tycker om beskattning av ideella föreningar. Partierna behöver inte partipressen, partierna har egna kommunikationsavdelningar och kanslier fyllda av före detta journalister och pr-människor. Pressen behöver inte partierna. Med krympande pappersupplagor och ökad nätnärvaro dygnet runt är det i stället snabba nyheter av olika slag som dominerar utbudet och ger inkomster till tidningsföretagen. Tidningsföretag som för övrigt också blivit mer just av företag och mindre av oberoende publicister. En och samma ägare kan driva tidningar med helt olika politisk färg, det enda viktiga är att det ger inkomster. Som Deng Xiaoping sa, ”jag struntar i färgen på katten bara den fångar möss”.

Vilken demokratisk roll fyller då ledarsidorna i ett förändrat medielandskap? Och framför allt, vilken funktion kan eller bör ledarskribenterna fylla för ett gott offentligt samtal? Professorn i politisk kommunikation Lars Nord visade i sin avhandling för snart femton år sedan att ledarredaktionernas verksamhet i allt mindre utsträckning relaterades till partipolitik. I stället präglades ledarredaktionerna av en allt starkare journalistisk professionalisering. Stig Hadenius, som var Sveriges första professor i journalistik, menade vid samma tid att partipolitiseringens borttynande var av godo, i stället välkomnade han ”en personlig profil som innehåller överraskande drag, förmåga till analyser som ger bidrag till den allmänna samhällsdebatten.” (DN Debatt 24/2 2001). Hadenius betonade att ledarsidor utan partitillhörighet behövde kompensera i relevans genom hög kompetens inom specifika områden och skarpa oberoende politiska analyser. Ett examensarbete från Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborg universitet (Ledarens identitetskrig, 2013, av Mai Nestor, Victoria von Heideman och Veronica Pettersson) tyder snarare på att ledarskribenterna som personer blivit allt viktigare, men också att texterna kritiserar och argumenterar kring personer i högre utsträckning än förr. Tonen har knappast blivit hårdare, menar författarna, men kritiken är oftare riktad mot enskilda personer. Språket har blivit mindre formellt och mer talspråkligt. Personliga åsikter och känsloargument får mer utrymme nu än tidigare, enligt studien.

Från att vara partiernas röst, via en publicistisk och därmed mer politiskt oberoende position i samhällsdebatten, till att bli debattörer med sitt eget varumärke – sådan har ledarskribentens historia sett ut. Ledarskribenter när jag själv gick på Journalisthögskolan de första åren på 1980-talet var de som uttryckte politikens grundläggande ideologier, de som artikulerade på ett principiellt plan varför Sverige skulle ha fler ubåtsjaktsresurser eller hur socialförsäkringarna bidrog till en jämlik samhällsutveckling. Därav följde också att statsvetenskapliga och idéhistoriska studier av ledardebatter var relevanta som analyser av vilka idéer och principer som kännetecknade det offentliga samtalet i bredare bemärkelse. Med hjälp av analyser av argument och resonemang gick det att mejsla ut tydliga politiska riktningar, jämföra dem och dra slutsatser om det offentliga samtalet. Ledartexternas roll var att på ett tydligt sätt visa på alternativ, på kollektivt omfattade principer och på vilket sätt dessa fick politiska konsekvenser. Med ledarskribenter som ”köps in” likt fotbollsspelare till ett lag för att ge lite stjärnglans, eller som utvecklar en profil som går utöver tidningens egen, blir ledartexterna mer av samtalets gränsstolpar. ”Här står jag” säger en ledarskribent och någon dag senare står en annan på motsatt sida, och mellan sig har de dragit upp en front och markerat flankerna för det offentliga samtalet. Ibland använder sig andra medier av ledarskribenter för att diskutera sakfrågor, ibland får de diskutera med varandra (debatter som syftar till att visa på extrempolerna) och ibland som någon form av sakkunniga (intervjuer kring det politiska spelet).

Det nya medielandskapet med en mångfald av röster har gjort det möjligt att kvalificera sig till rollen som ledarskribent genom att vara en provokatör i kören av röster. Genom att på twitter, i olika digitala debattforum och genom egna poddradio- eller tv-sändningar på olika sätt inta klara ståndpunkter och gärna udda positioner blir presumtiva ledarskribenter intressanta för etablerade medier. Gammelmedierna köper så att säga in en intressant röst som redan har en digital plattform.

I mångfalden blir förstås GP:s ledarredaktion eller ETC:s ledarskribenter vare sig mer eller mindre värda som auktoriteter än digitalt etablerade plattformar som Buzzfeed eller Politism. Landskapet är just nu oerhört rörligt och det som var en stark röst i går kan ha tystnat i morgon. Etablerade mediers ledarskribenter har fördelen av att deras plattform är mer beständig, det är därför ett egenvärde att kunna agera utifrån en sådan plattform. Vem skulle lyssna på Per Gudmundsson, Hanne Kjöller eller Alice Teodorescu om det inte vore för att de är ledarskribenter på stora tidningar? Tja, en hel del. Precis som de många som lyssnar på Mymlan, Malena Ernman eller Alex Bengtsson (tre profilerade twitterdebattörer). Men plattformen SvD, DN eller GP är ett mervärde för de enskilda skribenterna, och de enskilda skribenterna kan också höja den egna plattformen.

Mångfalden riskerar dock att bli en kakofoni där ingen hörs och framförallt ingen lyssnar på argumenten. Ståndpunkterna, gärna extrema, blir viktigare än argumenten. Och tanken att en och samma ganska modererade ståndpunkt kan understödjas av olika argumentationskedjor blir ointressant, och därmed tappar den politiska debatten i substans.

Redan i den klassiska boken An economic theory of democracy (1957) pekar Anthony Downs på behovet i politiken av politikens ”brokers”, på svenska närmast förmedlare, alltså personer som arbetar med politikens tolkning, tolkningsramar och förmedling av tolkningar. Om medborgarna skall kunna använda de politiska ideologierna som de smarta genvägar Downs tänker sig att de skall vara för ett rationellt val så behövs goda ideologiska förmedlare. Ett offentligt samtal kan aldrig vara en kakofoni, då väljer nog många att lyssna på något annat, söka sig ideologiska riktlinjer i andra forum än i det gemensamma offentliga samtalet.

Ledarskribenterna kan fortfarande vara de som artikulerar sentiment och åsiktsdimensioner bland medborgarna, som uttrycker och argumenterar för ståndpunkter på ett sådant sätt att de är möjliga att omsätta i politisk handling. Men ledarskribenter kan med samma demokratiska legitimitet skapa ett samtal mellan provokatörer och högljudda kritiker, eller använda plattformen för att göra politiken mindre ideologisk och mer till en personfråga. Avgörande för demokratins vitalitet är vem som artikulerar de nya argumenten, vem som finslipar de framväxande resonemangen inom de rörelser som partierna inte fångar upp. Vem som tar sig an de anständiga röster som inte får plats i det offentliga samtalet. Ett partisystem som det svenska kräver vitala band med medborgarna – och en förutsättning för de bandens styrka är att det offentliga samtalet formulerar och artikulerar relevanta argument i samklang också med de många ledarlösa rörelser vi ser alltmer av även i svensk politik. Men de argumentationerna förs i stor utsträckning någon helt annanstans. Och kanske utan just de tolkningar och de nödvändiga åsiktskollisioner som krävs i ett gott offentligt samtal.

ÄMNET

Ledarskribenterna kan fortfarande vara de som artikulerar sentiment och åsiktsdimensioner bland medborgarna, som uttrycker och argumenterar för ståndpunkter på ett sådant sätt att de är möjliga att omsätta i politisk handling, skriver Marie Demker.

SKRIBENTEN

Marie Demker är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och samhällsdebattör. Skrev senast på GP:s kultursida om Sverigedemokraternas framgångar.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.