Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Zafar: Skolan kan förmedla det svenska kulturarvet

När inte ens de mest ideologiskt mest inkluderande och solidariska svenskarna finns i förorten lämnas mötet med svenska traditioner och kulturarvet till skolan, skriver gästkolumnisten Hamid Zafar.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Det blev ett fint Luciafirande i år. Jag står i den stora aulan och bevittnar hur de små gossarna och töserna sakta följer Lucia i släptåg fram till scenen. Där sjunger de till hennes ära: ”Välkommen, du midvinterns strålande mö, du tröstande budbärarinna”. Scenen skulle kunna vara hämtad från vilken av de svenska skolornas luciafirande som helst. I mitt fall deltog jag i firandet på skolan i Biskopsgården. Luciatåget här har en blandad etnisk sammansättning.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Samtliga av barnen har föräldrar födda utanför Sverige. Flertalet av barnen är nyanlända. Det märks dock inte på sången när de står där och sjunger med stor inlevelse. Jag reflekterar över denna årliga högtid och dess betydelse för nya generationer svenskar som växer upp i våra segregerade förorter.

Under min barndoms år fanns det i Biskopsgården en pensionärsförening som gjorde en stor samhällsinsats genom att arrangera firande av svenska högtider. När våren och ljuset nalkades arrangerades ett valborgsfirande med tillhörande majbrasa.

På somrarna bjöds Biskopsgårdens barnfamiljer till Svarte Mosse och deltagande av midsommarfirande. Stångens resning samt de efterföljande danserna runt den är goda minnen jag bär med mig än idag.

Pensionärsföreningens insats för att lotsa nyanlända in i den svenska kulturen kan inte underskattas. Utöver att vara återkommande högtidsstunder som vi såg fram emot så fungerade dessa tillfällen också som ett samlande socialt kitt. Vi hade kommit som flyktingar från olika kulturer men fick ett sammanhang i en för oss annars ny och främmande tillvaro.

Pensionärsföreningen finns inte kvar idag. Det var längesedan ideella krafter arrangerade midsommarfirande vid Svarte Mosse. De som växer upp i Biskopsgården idag har avsevärt sämre chanser att komma i kontakt med de svenska sederna än under min uppväxttid där. Deras kontakt med den svenska majoritetskulturen är begränsad.

Ett exempel på hur avskuren man kan bli den svenska majoritetskulturen var när Ahmed Abdirahman, grundare av Järvaveckan, i somras i Almedalen berättade att han först kom i kontakt med midsommarfirande när han var 18 år gammal.

Under sin uppväxt i Tensta kände han inga svenskar som bjöd in honom till firandet runt midsommarstången. Så ser verkligheten ut i Sverige år 2018. När till och med de ideologiskt mest inkluderande och solidariska svenskarna sedan länge lämnat förorten så återstår inte många möjligheter till kulturutbyte.

Mot bakgrund av detta står hoppet till skolan. Skolan spelar i den här kontexten en avgörande roll att förmedla det svenska kulturarvet till barnen och ungdomarna som växer upp på avstånd från majoritetssamhället. Lärarna i dessa områden gör en samhällsinsats som är berömvärd. Skolan fungerar på många sätt som den sista utposten.

Den årliga debatten som blossar upp för att några föräldrar ser Luciafirandet hotat när förskolan ställt in firandet är en storm i ett vattenglas. Debatten borde istället handla om hur vi format ett samhälle där stora grupper växer upp i våra utanförskapsområden vars enda hopp att komma i kontakt med de svenska högtiderna är skolan.