När media skildrar landets socialt belastade områden präglas bilden ofta av en exotifiering. Det avspeglar sig i den politiska debatten. De lokala problemen så som narkotikaförsäljning och gängkriminalitet relativiseras. Det betraktas antingen som resultatet av ett strukturellt ojämlikt samhälle där ingen är sin egen lyckas smed eller så målas en mörk domedagsbild upp där Sverige befinner sig på avgrundens brant.
Det finns inget exotiskt med förorten. Den överväldigande majoriteten är människor som vill göra rätt för sig. De kriminella gängen utgör en försvinnande liten del av förortens befolkning. Deras offer är nästan uteslutande andra boende från samma områden. När blåljuspersonal angrips så är det de boende i de socialt belastade områdena som förvägras tillgång till grundläggande samhällsfunktioner.
Bilbränder och stenkastning mot poliser uppstår inte i något vakuum. De är resultatet av en subkultur där ungdomar fostrats till att hysa misstänksamhet mot poliser och myndighetspersoner. Vad som är anmärkningsvärt är att denna subkultur och dess inlärda beteenden möjliggjorts genom politiska beslut på lokal nivå.
Ett exempel är den väggmålning föreställande tre avlidna gängkriminella som hängdes upp i Botkyrka ifjol. Jämte målningen var en skylt uppsatt som hyllade deras minne. Det hela hade kunnat passera obemärkt förbi om det inte vore för att verket hängts upp av kommunala Botkyrkabyggen i samarbete med stiftelsen Mångkulturellt centrum. När journalisten Peder Kadhammar frågade verksamhetschefen hur man tänkte när man satte upp målningen svarade denne att de kriminella också kunde vara förebilder.
Några månader senare var Mångkulturellt centrum involverad i ännu en kontrovers. I en utställning som ställdes ut i Botkyrka stod en pappdocka föreställande en polisman i en hotfull pose. Bakom pappdockan stod skrivet med stora bokstäver ”Våld i demokratins namn”. Det gick inte att misstolka budskapet. Polisen presenteras som ett hot. Det bör i sammanhanget nämnas att Mångkulturellt Centrum finansieras av Stockholms läns landsting och Statens kulturråd. Det rör sig således om en myndighet som finansierar en verksamhet som underminerar annan myndighet.
Botkyrka kommun är ingalunda unikt i att finansierar verksamhet som har en knepig inställning till samhället. I Göteborg var gruppen Pantrarna verksam för några år sedan. På deras hemsida som fortfarande ligger uppe formulerar de sin syn på samhället. Polisen utgör ett hot, politiska möten ska stormas, tidningarnas redaktioner ska ockuperas. Givetvis var denna behjärtansvärda aktivism finansierad av Statens kulturråd.
De politiker som verkar i dessa områden agerar i en kontext där de boendes röst är svag. Det finns en stark längtan efter att de svaga ska komma till tals. I missriktad iver ser man mellan fingrarna på aktivister som driver en egen agenda. Det är direkt kontraproduktivt i arbetet för att öka tilliten till polis och andra myndigheter. När kommunen och staten dessutom agerar som en motor i detta arbete så bör ingen bli förvånad nästa gång bilar sticks i brand eller det regnar stenar.
