När Anna Ekström presenterade resultaten från Pisaundersökningen i december 2013 gick chockvågor genom Skolsverige. Graferna som föreställde de svenska elevernas resultat i matematik, naturvetenskap och läsförståelse visade på en tydlig nedgång och låg långt under genomsnittet för OCED-länderna. På Utbildningsdepartementet och Skolverket ska det ha rått vad som kan beskrivas som begravningsstämning.
Det fanns de som ville förminska betydelsen av Pisaresultaten. I SVT:s Debattstudio satt reklamaren Tomas Mazetti och menade att svenska eleverna minsann är mycket mer problemlösningsorienterade och uppfinningsrika än de japanska och koreanska eleverna. Sådant som ju är så mycket viktigare än att vara duktig på att läsa och skriva.
Så här i backspegeln förefaller det vara ett smått ironiskt uttalande av Mazetti. Knappt ett halvår senare presenterade OECD en ny Pisa-rapport som mätte just förmågor som kreativitet och problemlösning hos elever. Även i detta test presterade svenska elever under OECD-genomsnittet och de japanska och koreanska eleverna låg i topp.
Den svenska skolans kräftgång i internationella mätningar hade gått så långt att regeringen tillsatte en särskild skolkommission. Under två års tid arbetade kommissionen med att analysera orsakerna till de fallande kunskapsresultaten samt att lämna förslag på åtgärder för att komma till rätta med bristerna.
Kommissionen har gjort ett gediget arbete och försökt belysa en rad olika problem med den svenska skolan. I ett avsnitt lyfts lärarutbildningen. Kommissionen lyfter vikten av en tydlig koppling mellan vad lärare förväntas kunna och göra i sitt yrkesutövande och vad lärarstuderande lär sig inom ramen för sin utbildning. Vidare lyfter man att utbildningen ska innehålla omfattande metodik och praktik.
På den svenska lärarhögskolan finns dock ett hårdnackat motstånd mot att undervisa i metodik, det praktiska hantverket i hur man genomför undervisningen. Bakgrunden till det är den identitetskris som lärarhögskolan genomgick för några decennier sedan.
Det fanns en rädsla för att metodiken inte skulle uppfattas som akademisk och fint. Det var nämligen så tongångarna gick när metodiken slopades. Metodiklektorerna på lärarhögskolan ansågs utgöra ett problem då de enbart var rekryterade utifrån sin yrkesmässiga kunskap och inte utifrån några akademiska meriter.
I mitt möte med nyexaminerade lärare framhåller de flesta att det de saknar mest i utbildningen är just metodiken. Detta bekräftas också av den undersökning som Lärarnas Tidning genomförda för några år sedan. Sju av tio nyexaminerade lärare upplevde att de hade fått för lite undervisning i hur man planerar och förbereder lektioner.
När lärarna idag möter utmaningarna i klassrummet med heterogena elevgrupper, ett flertal i behov av särskilt stöd och olika diagnoser så har lärarhögskolan istället hörsammat det genom att stoppa in konflikthantering på utbildningen. Utan att se korrelationen mellan bristen på metodik och oron i klassrummet. Istället borde lärarhögskolan stärka lärarnas ledarskap och undervisningsmetodik.
