Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Zafar: Det kollektiva skolminnet är kort

I de senaste årens debatt om skolan har två teman återkommit regelbundet. Det ena rör skolans bristande likvärdighet och det andra rör läroplanens otydlighet. Ibland kan man av samtalet få intrycket att skolan var likvärdig fram tills att skolan kommunaliserades i början på 90-talet.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Från flera håll har röster höjts på ett återförstatligande av skolan samt en läroplan med tydligare kunskapskrav. I dessa tider när en ny skolpolitik ska utmejslas i efterdyningarna av regeringsöverenskommelsen kan det vara klokt att blicka tillbaka. Det kollektiva minnet är som bekant ofta kort.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Rubriken på omslaget till Expressen den 10 september år 1990 lydde ”Lägre betyg i fel skola”. Tidningen hade granskat skolor i Sverige och rankat dem från sämst till bäst utifrån betygssnittet.

Lägst betyg hade eleverna i årskurs 9 på Utmarksskolan i Kortedala med betygssnittet 2,85 (enligt den gamla relativa betygsskalan 1-5) att jämföra med 3,90 på Adolfs Fredriks musikskola i Stockholm. Notera att den svenska skolan vid tidpunkten för granskningen fortfarande var statligt styrd och friskolereformen ännu inte trätt i kraft. Vilka faktorer var det som lyftes fram bakom den bristande likvärdigheten år 1990?

På Utmarksskolan gick det år 1990 elever som talade 31 olika språk. Flertalet av dem hade kommit från krigsdrabbade länder och hade en tuff hemmiljö. Den stora omsättningen på lärarna, 15 nya om året, hade haft en direkt hämmande effekt på elevernas studieresultat. Skolan präglades dessutom av otrygghet och skadegörelse.

I samma artikelserie intervjuade Expressen skolforskaren och docenten Lennart Grosin. Grosin var mycket kritisk till skolpolitikerna och menade att skolan var frukten av deras experimenterande. Han förordade en omskrivning av läroplanen med tydligare kunskapskrav. ”När det ansågs gammalmodigt att plugga skulle barnen lära sig att ifrågasätta i stället. När kunskapsmålen och kunskapskraven blir luddigare är det barnen i oroliga miljöer som drabbas.” Känns resonemanget igen?

Grosin hade redan i slutet på 80-talet studerat varför skolor levererade så olika resultat och kommit fram till att svensk skola är ojämlik. Social status, bostadsområde och betyg hade ett klart samband. Men han pekade på ytterligare en viktig faktor. Skolans inre själ. I skolor med bra anda är elevernas uppförande och kunnande bra, oavsett social bakgrund. Här spelar rektor och lärarna en avgörande roll. Lärarna kan inte påverka trångboddheten och elevernas hemförhållanden men de kan påverka det som sker innanför klassrummets fyra väggar.

Lärdomarna från 1990 är att politikerna inte tog bostadssegregationen på allvar. En oansvarig integrationspolitik resulterade i att stora andelar nyanlända har fortsatt kunnat flytta in i redan segregerade bostadsområden.

Sedan 1990 har Sverige haft två nya läroplaner. Ingen hörsammade Grosins önskemål om tydligare läroplaner för att motverka den ojämlika skolan. Eftersom dessa ovanstående förutsättningar ännu råder, och någon ljusning inte går att skönjas är det naivt att tro att en förändring av skolans huvudmannaskap ska skapa en likvärdig skola.