Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Uppror för bättre arbetsvillkor och högre löner. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Karin Pihl: Yrkesgruppen som feminismen glömde

Undermåliga arbetsvillkor har länge varit ett problem i äldreomsorgen. Coronakrisen gör det smärtsamt tydligt.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Kommunal hotar med skyddsstopp på äldreboenden. Det innebär att skyddsombudet bedömer att medlemmarna inte kan utföra sina arbetsuppgifter utan att riskera liv och hälsa.

Facket reagerar mot att de anställda inte har rimlig skyddsutrustning, trots att de behöver arbeta med äldre som smittats av covid-19. I Stockholm genomfördes ett skyddsstopp förra veckan. Arbetsmiljöverket gav facket rätt och hotade arbetsgivaren med vite om inte kraven på skydd följdes.

I Uddevalla genomfördes ett stopp på onsdagseftermiddagen eftersom äldre på boendet misstänktes vara smittade med coronaviruset. Arbetsgivaren, kommunen i detta fall, hade inte säkerställt tillräcklig mängd skyddsutrustning. Men redan efter några timmar var personalen tillbaka och arbetade. En av de boende hade börjat må dåligt. Vad skulle personalen göra? Låta de äldre tyna bort på sina rum? Det går ju inte.

Problemet med bristfälliga arbetsvillkor inom äldreomsorgen är inte nytt. Det har länge, långt innan coronakrisen, stått klart att arbetsmiljön inom hemtjänsten är ohållbar. Inte minst i Göteborg. I vintras gjorde TV4:s Kalla fakta ett reportage som till stor del handlade om situationen inom hemtjänsten i Göteborg. De anställda berättade att de älskar sitt jobb, men att de ändå funderade på att söka sig till ett annat yrke för att de inte orkade mer. Arbetstiden är styrd på minutnivå. Undersköterskorna har ofta inte tid att gå på toaletten eller ta matpauser.

Arbetsmiljön på äldreboenden är också överlag usel. Enligt en granskning som Arbetsmiljöverket genomförde mellan 2017 och 2019 har 90 procent av alla äldreboenden problem med arbetsmiljön. Den största risken enligt myndigheten är att arbetsgivaren saknar goda rutiner och inte förstår vilka risker som kan uppstå i arbetet. Den kritiken har nu visat sig stämma.

Hur kan det ha blivit så här? Det finns ett inbyggt problem i själva yrket, och det är att arbete med människor automatiskt innebär en ”utpressningssituation” för arbetsgivaren. Om IF Metall anser att skyddet på arbetsplatsen är undermåligt är det lättare att ställa krav. Maskinerna mår inte dåligt av att stå orörda några dagar. Annat är det med arbeten som rör människor. Det innebär helt andra samvetskval att inte gå till jobbet.

Man skulle kunna hävda att det sker ett systematiskt utnyttjande av de anställda kvinnornas omsorgsförmåga. Undersköterska inom hemtjänst, äldreboende och hemsjukvård är Sveriges vanligaste yrke med över 135 000 anställda, enligt SCB. Fler än nio av tio är kvinnor. Det går inte att se det på ett annat sätt än att det är en jämställdhetsfråga.

Dessa hundratusentals kvinnor fortsätter att gå till jobbet trots dåliga villkor, år efter år. Sveriges ambitiösa jämställdhetspolitik slår inte igenom här. Eller så är de offentliga jämställdhetsplanerna en del av problemet. Sedan 1990-talet har det centrala varit jämställdhetsintegrering och på senare år normkritik. Jämställdhetsmyndigheten menar att kvinnodominerade yrken värderas lägre än mansdominerade, och att det är en av orsakerna till bland annat låga löner i offentlig sektor. Men myndighetens primära lösning är inte att ge undersköterskorna bättre arbetsvillkor. I stället ska den könssegregerade arbetsmarknaden motverkas, vilket i praktiken innebär att kvinnor som vill jobba med omsorg ska tänka om och söka sig till andra branscher.

Här behövs ett nytt perspektiv. Undersköterskorna i äldrevården ska respekteras som de viktiga yrkespersoner de är. De ska inte behöva byta jobb för att ha en dräglig arbetsplats att gå till.