Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Maria Wetterstrand: Wetterstrand: Vart tog sanningen vägen?

Sanning och lögn, myter och verklighet, verkar ha blivit alltmer ointressant i debatten, skriver gästkolumnisten Maria Wetterstrand.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Sommaren 2011 höll socialdemokraten Håkan Juholt tal i Almedalen. Bland annat innehöll talet en passus om att runt 25000 i svenska skolor inte kunde se tavlan i klassrummet för att de inte hade råd med glasögon. 

Jag var en av de som reagerade. Det kunde rimligen inte stämma. Efter viss research fick jag tag på den rapport han baserat uppgiften på. I den framgick att runt 25000 föräldrar svarade ja på frågan om de "vid något tillfälle skjutit upp ett köp av glasögon av ekonomiska skäl". Detta kan absolut vara rimligt att ta upp i ett partiledartal. Men det är inte detsamma som att barnen "inte ser tavlan i skolan". 

Jag vill inte påstå att politiker är forskare, men jag reagerade ändå på denna uppenbara förvrängning av fakta. Vanligen handlar det om att leta upp just den statistik som stödjer en själv och ignorera de fakta som motsäger ens egen ståndpunkt. Vilket sen bemöts av en motståndare som gjort tvärtom. 

I fallet Juholt fanns flera exempel, och tack vare media avslöjades de flesta av dem. Om det var han eller hans politiska rådgivare som var klantar med fakta vet jag inte. Men sakerna agerades ut, folk blev upprörda, Juholt avgick till slut.

Nu, så här fem år senare, tycker jag det där är en västanfläkt. Det här med sanning och lögn, myter och verklighet, verkar ha blivit alltmer ointressant i debatten. Ni har säkert själva varit med om de där facebook-diskussionerna där motståndaren kommer med påståenden helt gripna ur luften. Där de tagit statistik ur sitt sammanhang och misstolkat den. Eller där de helt enkelt bara sprider myter som går att motbevisa med en enkel googling. 

Det är upprörande i sig att folk inte har bättre källkritik på sociala medier (gäller säkert även mig ibland). Mer upprörande är när sanning nedvärderas mer genomgripande eller politiker bygger karriär på att odla myter. Juholt kan inte påstås vara någon stor skurk i det sammanhanget. I den presidentvalskampanj som pågår i USA just nu, däremot.
Självklart tycker jag att Donald Trump är oroande rent politiskt. Men jag är också orolig för vad han gör med den politiska debatten och synen på vetenskap, forskning, vad som är grundade påståenden och inte. 

När en journalist intervjuar stödtrupper till Trump och en man uttrycker misstänksamhet mot att Obama (!) inte var i Vita huset under elfte september 2001 så är det bara toppen på ett isberg. Vi kan skratta åt det, men det är egentligen allt annat än roligt. 

På samma sätt spreds alla möjliga faktoider (uppgifter som hanteras som fakta, men inte är det) i den brittiska EU-medlemskapsdebatten och det finns nätmedier i Sverige som lever på att sprida myter och förvränga fakta, och vars läsare struntar i om det är sant eller inte eftersom det stämmer med den världsbild de vill tro på. 

Att ha olika åsikter är en sak. Och självklart är de delvis grundade i känslor och principer inte bara i fakta. Men fakta måste ändå ha en väsentlig del i den politiska diskussionen, att vända och vrida och tolka dem, för att sedan dra slutsatser. Om det går förlorat är vi illa ute.