Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Maria Wetterstrand: Wetterstrand: Våga visa framfötterna, regeringen!

GÄSTKOLUMNEN: Är Socialdemokraternas största ambition likaledes att hindra alliansen från att regera?

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Kan ni nämna vilka politiska reformer den rödgröna regeringen genomfört? Utöver flyktingöverenskommelsen? Jag frågar runt och ytterst få lyckas ge några exempel. Om någon ställt frågan om alliansregeringen så tror jag att nästan alla kunnat nämna sänkta skatter och minskade bidrag. Vid den här tiden av regerandet hade alliansen också infört RUT-avdragen, vårdnadsbidraget, ändrat fastighetsskatten och avskaffat förmögenhetsskatten. Det är troligt att många skulle kunnat räkna upp även dessa. Vid mandatperiodens slut kan vi även lägga till åtminstone energipolitiken, som väckte mycket politisk debatt.

Visst, de hade kriser också. Två ministrar avgick redan första månaden och strax innan nästa val ytterligare en. Statsministerns statssekreterare festade med en känd journalist trots att hon var i tjänst. Men politiken var i fokus, vare sig man var för eller emot den.

Under alliansregeringens andra mandatperiod blev det lite lugnare med politiken. Det som genomfördes var ofta redan aviserat under mandatperiod ett, i övrigt mest mer av samma sak. Inför valet 2014 kändes det alltmer som att deras viktigaste fråga var att hindra Socialdemokraterna från att regera. Är Socialdemokraternas största ambition likaledes att hindra alliansen från att regera? Något gemensamt regeringsprogram för de rödgröna fanns inte inför valet. Den upprördhet S uttryckt inför Reinfeldt-regeringens beslut ledde ofta inte ens till förslag om att faktiskt ändra politiken. Det är politiken som bygger förtroende. Oavsett om du gillar eller ogillar den. Att se politikerna rakryggat debattera sina förslag, förklara varför de lagt dem, möta oppositionen och försvara sig mot kritik – detta bygger en relation till väljarna. 

Visst, de rödgröna hade det jobbigt första tiden när budgeten fälldes, nyval aviserades och Decemberöverenskommelsen blev nödvändig. De har inte majoritet i riksdagen, vilket ställer till bekymmer. Men det är ingen ursäkt för att den politik de bedrivit i många fall varit varken kontroversiell eller särskilt tydlig. Det är inte heller olagligt att lägga fram förslag i riksdagen utan att vara säker på hur majoriteten utfaller. 

Många fina politiska mål har satts upp. Vi ska ha lägst arbetslöshet i EU. Vi ska vara ett av världens första fossilfria välfärdsländer. Vi ska ha 100 procent förnybar energi. Vi ska ha en läsa-skriva-räkna-garanti i skolan och en "nationell samling för läraryrket". Så länge det inte tar sig uttryck i skarp politik är det svårt att varken vara för eller emot. Så länge det mest handlar om att ge mer pengar till kommunerna så är det också svårt att vara varken för eller emot. På klimatpolitikens område har det gjorts flera viktiga insatser, men de viktigaste och kanske även mest kontroversiella är fortfarande på utredningsstadiet. Ska den rödgröna regeringen lyckas med att återuppbygga förtroendet kan de nog inte bara vifta bort detta. För även om de själva vet precis allting de gjort (och tycker det är bra) så är det ett dåligt tecken att så få andra människor verkar veta om det.