Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Maria Wetterstrand: Wetterstrand: Demokratins stora utmaning

Gästkolumnen: Den svenska demokratin är utformad för en tid när partier var gigantiska medlemsorganisationer nära knutna till andra gigantiska rörelser, skriver Maria Wetterstrand.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Jag sitter och lyssnar på en paneldiskussion. Ämnet är något oklart, men mot slutet hamnar diskussionen i frågan om folks möjligheter till inflytande över samhällets utveckling. Någon gäspar, jag spetsar öronen. Oj, vad vi behöver tala om detta.
"Det är många som vill vara med. Det återstår att se om de politiska partierna är beredda att öppna sig." avslutar en panellist.

Han är en äldre professor som engagerat sig i den politiskt obundna Höj rösten politikerskola, som låter ungdomar med olika bakgrund lära sig mer om politik och påverkan. Han har sett deras engagemang, deras vilja att påverka och deras längtan efter att förstå hur politiken fungerar. 

Jag har sett detsamma i många år i de politiska ungdomsförbunden, och hos människor jag träffat när jag föreläst eller debatterat runt om i landet. Politiskt engagemang finns, partipolitiskt engagemang är det sämre med. 

Bara några få procent är medlemmar i något politiskt parti överhuvudtaget. Många unga lämnar partier de gått med i efter några år. Samtidigt, för att bli vald ska du vara knuten till ett parti. Det är inget lagkrav men de facto en följd av att vi röstar på listor fastslagna av partierna själva. Utan lista - ingen kandidatur. Utan parti - ingen plats på lista. Det finns undantag där partier upplåtit plats till personer utifrån, men de är få. 

Jag hör ofta att felet är att engagemanget idag "bara" handlar om enskilda sakfrågor. Jag tror att det är en feltolkning, baserad på en idé om att riktigt engagemang borde se ut som 60-talets höger-vänsterkamp med tillhörande livsstilsval och polarisering. 
Höger-vänster är inte lika hett idag. Hetare är frågan om öppenhet kontra nationalism. Det är inte sakfrågor, även om engagemanget precis som på 60-talet kan börja i sakfrågor. Det är ideologiskt i allra högsta grad. 

Men oavsett om engagemanget är sakfrågeinriktat eller ideologiskt så är det inte folket som ska anpassa sig till partierna, utan partierna som ska representera folket. Om nu någon har ett hett engagemang i en sakfråga, varför inte låta vederbörande sitta som representant i lämplig kommunal nämnd? För att då dör hen tråkighetsdöden, tänker några av er, men jag säger emot. Det är roligare än ni tror. 

Svaret på varför det sällan händer är istället de många fysiska och mentala spärrarna i vårt politiska system, både från insidan och utsidan. Systemet är utformat för en tid när partier var gigantiska medlemsorganisationer nära knutna till andra gigantiska rörelser (fackföreningsrörelsen, lantbrukarna, företagarna, frikyrkorna etc.). 

Så är det inte idag. Nästa fråga kunde vara om människor inte borde kunna få kandidera utan partibok. Här närmare vi oss djupt, men spännande vatten.

Demokratiutredningen som avlämnades i januari presenteras på regeringens hemsida med orden "Utredningen föreslår bland annat att ett nytt mål för demokratipolitiken antas; "en hållbar demokrati som kännetecknas av delaktighet och jämlikt inflytande". Ett nytt mål. Hurra. Det kommer säkert att lösa problemet.