En vän berättade för mig om sitt nya kontor i Stockholm. Alla var tillbaka efter långhelgen och pratade kaffesörplande över kontorslandskapet om ledigheten. Samtalet bubblade upp, på klingande göteborgska: "Ja, jo, jag seglade ju Tjörn runt, riktigt gött väder änna." "Själv drog man la upp några riktigt fina makrillar." "Ja, jag drog också! En vända på Andra Lång."
Ingen orkade konstatera att de inte satt och skrockade på ett kontor innanför Vallgravarna. Att utsikten utanför fönstren var över Norrmalm. Det är ju bara så det är, göteborgsdiasporan är ett faktum. Frågan "varför bor du kvar i Göteborg då" är för unga göteborgare i karriären lika vanlig som att konstatera att "det faktiskt inte regnar, det är bara lite dugg".
Det är ett problem, åtminstone för de som vill se ett Göteborg som inte bara fejkar en glänsande framtid med hjälp av dyra höga torn på Hisingen. Husen gör inte staden, utan göteborgarna. Och just nu lämnar de i en rasande fart.
Samhällsvetare, ekonomer, designers, konstnärer, copywriters, ja, alla som ens doppar lilltån i någon form av icketeknisk karriär har nämligen ett smalt arbetsliv framför sig om de stannar kvar. Några kan ha turen att få in en fot på universitetet eller något halvhjärtat kommunalt kulturprojekt i en kranskommun. En och annan letar sig in på en PR-byrå med ett tramsigt namn eller på någon av stadens minst sagt ekonomiskt ansträngda tidningar, men för många är en enkelbiljett till Stockholm det enda alternativet. Inte tvunget för att huvudstaden lockar, men för att det är där jobben finns.
Göteborg blir istället för en plats att stanna på en besvärlig kokong att kravla sig ur. Och då pratar jag bara om de som tvingas rycka upp sina rötter i onödan. Ta därtill de många andra unga i början av karriären från landets mindre högskolor och universitet. De som ser sig om efter en annan plats att bo på än Stockholms överhettade bostadsmarknad och upptrissat statussökande klimat, men som snabbt tvingas bort välja Göteborg eftersom jobben helt enkelt inte finns här. Det rör sig om en väldigt stor förlorad potential för staden.
Delvis är detta statens fel. Förutom universitetet och Havs- och Vattenmyndigheten har de inte en enda central myndighet på plats. Det stora lasset måste dock kommunen dra själv. De är den som måste vända utvecklingen.
Ta lärdom av Berlin och Barcelona. Underdogstäder i den post-industriella eran som har lyft sig i kragen och blivit centrum för start-ups och andra framtidsnäringar. De har gjort det på riktigt, istället för de ljumma "tillåtande oaser" man nu saktfärdigt försöker etablera på Ringön. Det är ju helhetstänkande som behövs, inte oaser. Det måste vara tillåtande överallt: i utelivet både för klubbar och krogar, subventionerade kontorslokaler, lättillgängliga bostäder, investeringsfonder.
Allt, samtidigt, och Göteborg kanske har en chans att bli en mer attraktiv plats för de som nu lämnar staden eller väljer att aldrig ens komma hit. Och det är dags att göra det nu, innan Drottninggatan i Stockholm blir nya Avenyn.
