Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Anna von Bayern: von Bayern: Vår tafatthet kostar liv på Medelhavet

Att dödssjuk leta efter någon som kan ta hand om ens älskade barn är en plåga som de flesta av oss inte kan föreställa sig, skriver gästkolumnisten Anna von Bayern.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

"Mormors historia innan den glöms", skrev Tomas Tranströmer i dikten "Östersjöar“: 
hennes föräldrar dör unga, fadern först. 
När änkan känner att sjukdomen ska ta också henne
går hon från hus till hus, seglar från ö till ö
med sin dotter. "Vem kan ta hand om Maria!"

Att dödssjuk leta efter någon som kan ta hand om ens älskade barn är en plåga som de flesta av oss inte kan föreställa sig. Detsamma gäller migrantens öde, han vars båt vält i Medelhavet. Han orkade inte rädda sina två små flickor ifrån att drunkna, han var tvungen att välja en. Han kommer aldrig glömma den andras blick när hon sjönk ifrån honom. 

Hur små och reversibla är inte de flesta av våra beslut i jämförelse? Vi som lever i ett välstånd som världen tidigare inte sett, medan fler människor än någonsin befinner sig på flykt. Vad gör vi med insikten om detta? Jag frågade Fawaz, en flykting från Aleppo. ”Det minsta ni kan göra är att vara ärliga mot er själva”, svarade han. "Låtsas inte som om ni inte visste om att Ryssland hjälper diktator Assad att förinta civilbefolkningen. Var ärliga om att ni i västvärlden inte ville göra något åt eller knappt veta om det."

Han har rätt. Alltför ofta förtränger vi för att känna oss bättre. Men social och politisk förbättring förutsätter att vi vågar se verkligheten. Att tåla den är det minsta vi kan göra i våra varma, säkra hem. 

Till verkligheten hör att det inte finns några enkla svar. Idiotin om en ”humanitär stormakt” har lett till en djupt omoralisk flyktingpolitik. Den främjar människosmuggling och kostar liv. Den kostar också enorma belopp som kunde hjälpa så många fler i krisregioner än i Sverige. Vi hjälper de starkaste som klarar sig till Europa, medan de fattigaste och svagaste får vara kvar. Politiken polariserar landet och främjar högerextrema, nationalistiska partier. Den missbrukas. Den är kaotisk och gör landet därför osäkrare. 

I Tyskland vet vi inte hur många migranter och flyktingar som har kommit, vi vet inget eller lite om deras nationalitet eller ålder. Det finns fortfarande ingen fungerade biometrisk registrering. Medan varje Iphone kan identifiera ägaren genom fingeravtryck inom en sekund kan migranter i Tyskland leva med multipla identiteter. Blir man avvisad söker man asyl under ny identitet. I veckan blev ett fall känt där en asylsökare hade tolv identiteter. Han fick socialbidrag för varje. 

Berlin-terroristen Anis Amri använde minst fjorton olika namn. Om vårt system fungerade hade han utvisats i somras när hans asylsökning avvisades. Det finns över 50.000 människor i Tyskland som enligt lagen omedelbart måste lämna landet men som ändå stannar, och 550 som kategoriseras som lika farliga som Amri. Till sanningen hör att fler attentat kommer att ske. 

När vi orkar se verkligheten är det mycket som oroar. Men vi kan bara bevara vår hållning om vi vågar se verkligheten som den är, inte som vi önskar att den vore. Läget är för allvarligt för självömkan, och vi har det för bra för att vara pessimistiska. Vi är skyldig att uppbringa en optimistisk hållning. Inte vad gäller analysen, men vad gäller insatsen. Det är det minsta vi kan göra.