Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

von Bayern: Ett vackrare ord för rädsla

Merkel firades över hela världen som flyktingarnas helgon. Nu visar en ny bok att hon inte alls visade modigt ledarskap under den så kallade flyktingkrisen, utan raka motsatsen, skriver gästkolumnisten Anna von Bayern.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Inget är smärtsammare än den egna oförmågan. Därför gömmer vi den gärna bakom vackrare ord. Bortförklaringen är en mänsklig mekanism för att hantera livet. Den kan trösta men är farlig, eftersom den gör det svårare att dra rätt konsekvens. Den är särskilt förödande i politiken. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I Tyskland hyllades kansler Angela Merkel för att hon öppnade gränserna år 2015 för över en miljon flyktingar och migranter. Hon begrundade det juridiskt (det är olagligt att stänga gränserna), praktiskt (det går inte) och moraliskt. ”Om man inte får visa ett vänligt ansikte i en nödsituation”, sade hon som inte är känd för emotionella ord, ”då är det här inte mitt land”.

Merkel firades över hela världen som flyktingarnas helgon. Före detta kritiker blev plötsligt tagna av hennes mod och moral. Nu visar en ny bok att hon inte alls visade modigt ledarskap under den så kallade flyktingkrisen, utan raka motsatsen. 

Robin Alexanders bok ”Die Getriebenen” (De drivna) blev genast en bestseller i Tyskland. Den sålde 34.000 exemplar på fem dagar, ovanligt mycket för en politisk bok. Alexander visar att Merkel inte alls ville hålla gränserna öppna. Tvärtom förmådde hon helt enkelt inte att stänga dem. 

Den 12 september år 2015 klockan 17:30 hade Merkel och hennes ministrar, hemmahörande i bägge regeringspartierna, gemensamt beslutat sig för att stänga gränserna. Dagen därpå, det vill säga den 13 september klockan 18:00, skulle tyska polisen börja avvisa flyktingar. Förbundspolisen hade skrivit en insatsbegäran och hundratals poliser flyttades till södra gränsen med bussar och helikoptrar. 

Tvekan kom dagen därpå när insatsen skulle detaljplaneras på inrikesministeriet. Några ämbetsmän var osäkra på om den var laglig. Inrikesministern Thomas de Maizière ringde Merkel. Hon beslöt inget, utan krävde garanti på att insatsen inte skulle kunna bli angripen juridiskt. Dessutom ville Merkel ha en garanti på att det inte skulle finnas några mindre smickrande bilder av polisens insats mot flyktingarna. 

Men vem skulle kunna garantera det? 13.000 människor kom över den bayerska gränsen varje dag. Hur skulle polisen bära sig åt för att avvisa, utan att det uppstod fula scener med förtvivlade människor med små barn i famnen? Hur skulle de göra, om tiotusentals människor, som skulle ha samlats inom några dagar, började storma gränserna? 

De Maizière vågade inte ge garantier. Och utan garantier vågade inte Merkel ta ansvaret för gränsstängningen (i dag skyller de så klart på varandra: Merkel säger att de Maizière ångrade sig, och tvärtom).

Båda positioner är förståeliga. Det är bortförklaringen som är vårdslös. Alla visste att situationen var ohållbar. Varför kommunicerades inte det? När Merkel lät sig fotograferas med flyktingar trycktes en halv miljon nya pass i Afghanistan, de flesta för flykt till Tyskland. Varför skickade Merkel då ingen signal till världen att Tyskland inte kunde ta emot fler, innan folk begav sig ut på en livsfarlig flykt? 

Det är ansvarslöst att maskera den egna rädslan och oförmågan så att den ska framstå som en högre moral. Hur mycket av dessa känslor kan förklara Sveriges anspråk på rollen som humanitär stormakt och de fagra talen om en ”öppna hjärtan”-politik?