Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Visst gör det ont när gröna knoppar brister

LEDARE: Den senaste veckan har varit turbulent för riksdagens minst granskade parti. Inte nog med att man förlorat sin bostadsminister, än värre framstår förlusten av profilen som Sveriges mest progressiva och godhjärtade parti. Men det finns ingen tid för skadeglädje, de sprickor som framträtt finns inte enbart hos Miljöpartiet, även om de kan visa sig djupare hos dem än hos andra.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Veckans debatter kan kokas ner till två principfrågor; den ena handlar om identitetspolitik, den andra om vårt förhållningssätt till det mångkulturella samhället.
Låt mig börja med den identitetspolitiska aspekten. I dag tävlar partier, företag och mediehus om att rekrytera personer med invandrarbakgrund för att öka ”mångfalden”.

Mångfald mäts då inte sällan i andelen personer av en viss etnicitet eller ursprung som kan kategoriseras utifrån yttre egenskaper såsom hårfärg eller svårstavat efternamn. Skälet till den här sortens rekryteringar är att man tror att en viss grupp väljare, kunder eller mediekonsumenter kommer att föredra den egna produkten framför konkurrentens tack vare identifikationen med ”invandraren”. Inget kunde vara mer fel; jag som invandrad, ung kvinna har många gånger mer gemensamt med en norrländsk, 90-årig svensk man i tolfte generationen som är emot identitetspolitik, än med en lundensisk, jämngammal snubbe med kepsen bak-och-fram som ser diskriminering i varje motgång.

I valrörelsen år 2010 debatterade jag frågan om ”randiga listor”, alltså kommunvalslistor där varannan kandidat var utlandsfödd, med Thomas Q Nilsson, språkrör för Miljöpartiet i Härnösand (SR 30/4 2010). Enligt Nilsson var syftet med listorna att förbättra integrationen och öka andelen utlandsfödda i politiken. Tilltaget kritiserades av många men jag vågar påstå att dessa tankar har varit högst levande på många områden sedan dess. I jakten på nya målgrupper tycks symbolerna viktigare än värderingarna.

Det är utifrån denna bakgrund som man ska förstå påståendet om att Mehmet Kaplan och Yasri Khan utsatts för islamofobi. När det uttalade målet är att lyfta människor på grund av etnicitet, kön eller religion är sannolikheten stor att just dessa faktorer också kommer att åberopas om de upplyfta begår misstag. Men påståendet om islamofobi är felaktigt, inte minst eftersom ministeravhopp tidigare skett på betydligt mindre graverande grunder. Snarare är det i ljuset av rädslan för att avfärdas som islamofob som man bör betrakta senfärdigheten. Man ska nämligen komma ihåg att det mesta som diskuterats ifråga om såväl Kaplans umgänge som uttalanden, liksom Khans ovilja att ta kvinnor i hand, länge varit känt. Frågan som bör ställas är varför de miljöpartiska språkrören, liksom media, inte grävt i saken tidigare?

Den andra aspekten som hamnat i fokus i veckan handlar om det svenska samhällets förhållande till mångkulturen. I Sverige skildras mångkultur inte sällan som ökat utbud av kebab och pizza. Det kräver inte särskilt mycket av den som älskar bilden av sig själv som en tolerant person som ”gillar olika” att omfamna mångkulturens positiva sidor. Och visst är det många i Sverige som gillar olika - men bara så länge alla gillar likadant. Tiden är nu kanske mogen för det relevanta; vilka värderingar kan det demokratiska Sverige aldrig kompromissa om? Vad kan vi förvänta oss av de som väljer att göra Sverige till sitt hemland när det kommer till att anamma värderingar som de kanske i grunden har en annan uppfattning om? Bör vi alltid vara toleranta inför de intoleranta?

Såväl ”handskakningsfrågan”, som den om separata badtider för kvinnor och män, tvingar oss att ta ställning i en svår värderingskollision. Hur normkritiska vågar vi vara när det kommer till ”den andres” normer och seder? Hur ser individens rätt ut att förhålla sig till svenska normer i praktiken? Har man rätt att kräva likabehandling samtidigt som man själv särbehandlar sina medmänniskor på grund av kön eller sexualitet? I Sverige förklaras alltifrån utanförskap till anslutning till IS med bristen på integration, det vill säga att människor inte släpps in i samhället. Men vad händer när människor av ett eller annat skäl inte vill bli en del av det? Skälet till att Khans vägran att ta den kvinnliga reportern i hand fått sådan sprängkraft är att det i Sverige är en självklarhet att hälsa på det viset. Alla avsteg från detta, som legitimeras på religiös eller kulturell grund, tolkas som ett avståndstagande från gemensamma normer.

Slaget tycks stå mellan vad vi anser att vi bör tycka för att få kalla oss för öppna och toleranta och vad vi verkligen tycker när något ställs på sin spets. Kanske är en del av problemet att många talar om integration men menar assimilation. Kanske behöver vi tydligare erkänna att det visserligen är fritt fram för var och en att hälsa som den vill men att valet av hälsningsritual kan få konsekvenser. Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder medan många av de som kommit hit lever med en mycket stark tro som givetvis kan komma att märkas i vardagslivet, hur ska vi förhålla oss till det?

Den som är tolerant är inte per definition undergiven. Vi behöver varken förbjuda eller acceptera det avvikande förbehållslöst. Däremot behöver vi börja bedöma alla utifrån samma måttstock och inte göra undantag av rädsla för att uppfattas som intoleranta. Det är rasism om något.