Göteborgsbolaget Stena Renewables planerar att sätta upp ett 70-tal större vindkraftverk i östgötska Finspång. Men planerna har stött på patrull. Bybor går nu samman för att försöka stoppa den 270 meter höga vindkraftparken. Vi hade inte väntat oss att behöva "slåss med nåt jävla vindkraftverk" säger en till SVT (18/10).
Liknande strider pågår runtom i landet. Trelleborgs M-styrda kommun beslutade nyligen att säga nej till planer på nya vindsnurror. I Dalarna ordnades nyligen en folkomröstning om vindkraft på Ripfjället där befolkningen sa nej men där S-styret i Malung-Sälen ändå beslutade att ge grönt ljus till bygget. Även på Skottfjället i Bohuslän och i norrländska Åmsele pågår strider om vindkraften.
Regeringen vill fördubbla antalet vindkraftverk inom 18 år. Konfliktdimensionen stad-land är tydlig. Vindkraftverken byggs långt från beslutsfattarna i Stockholm. I kombination med höjda el- och bensinpriser, nya skogsregleringar och viltpolitiken är det lätt att uppfatta vindkraftverken som ett led i en landsbygdsfientlig agenda. Det rör sig i varje fall om grov ignorans.
Vindkraftverken hotar unika naturvärden, och inte minst turism- och besöksnäringen. Den näring som det länge predikats från Stockholm att landsbygden ska leva på. Närboende har länge klagat på att kraftverken stör nattsömnen, vilket bekräftats av forskning vid Göteborgs universitet (SVT 23/4). I fjälltrakterna undviker renarna att gå i närheten av vindkraften (ÖP 24/3).
Den enorma satsningen på vindkraft framställs som nödvändig för klimatarbetet. Men det är en sanning med stor modifikation. Vindkraften är en opålitlig energikälla som kräver reservkraft, inte sällan i form av mycket smutsig el från kol och olja.
På många sätt är vindkraftsutbyggnaden typisk för svensk politik. Politikerna vill vara bäst i klassen på det som gäller för tillfället och bortser helt från försiktighetsprincipen och eventuella risker i framtiden. På samma sätt satsade Sverige allt på att bygga ut biltrafiken med stora motorleder på 1960-talet och att bygga ut kärnkraften på 1970-talet. Vi gick längre och snabbare fram än de flesta andra länder.
Först i efterhand insåg man att det fanns avvägningar att göra. Ironiskt nog är Miljöpartiet – sprunget ur tidigare generationers protester mot storskaligheten – idag pådrivande för storskaliga samhällsexperiment.
Detta handlar i hög grad om symbolpolitik – att man vill visa handlingskraft – snarare än om effektiv klimatpolitik. Klimatfrågan är global. De överlägset bästa sättet att minska utsläppen är att beskatta dem, genom koldioxidskatter och handel med utsläppsrätter. Här görs mycket på EU-nivå och det är den vägen vi bör följa. Det lämnar till producenter och konsumenter att lokalt fatta egna val efter prismekanismen. Att lägga ned kärnkraft och ersätta den med tusentals vindkraftverk har dock inget med arbetet för ett bättre klimat att göra.
Den nuvarande politiken gör Sveriges energiförsörjning allt mer instabil och allt därmed mer beroende av dyr och smutsig importel. Det hjälper inte vanliga konsumenter att energijättarna emellanåt kan tjäna pengar på att exportera el när elräkningarna skjuter i höjden.
Det senaste förslaget från den rödgröna regeringen är att göra det svårare för kommuner att säga nej till vindkraft. Det är nu ute på remiss. Den lokala demokratins möjligheter att skydda sina invånares hälsa och naturvärden ska alltså undergrävas ytterligare. Så ser knappast en miljöpolitik värd sitt namn ut.
