Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Vilket pris vill vi betala?

Gästkolumnen: "Vilket pris är vi mer villiga att betala – högre tillit till priset av mindre mångfald, eller ökad pluralism till priset av minskad tillit?" undrar Lars Trägårdh.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

För någon vecka sedan kom tidningen Fokus ut med sin årliga "Bäst att Bo" rankning av Sveriges kommuner. Utifrån kriterier som huspriser, arbetslöshet, bredbandstillgång, antalet sportanläggningar och mycket annat korades som vanligt Stockholm, tätt följt av andra storstadskommuner, som segrare. Då jag själv stått som medförfattare till en bok om social tillit – Den svala svenska tilliten - vars analyser utgick från en annan rankning av svenska kommuner, den så kallade Tillitsbarometern, började jag med stigande intresse och viss förvåning att jämföra resultaten från dessa två undersökningar. 
En möjlig hypotes vore att med tanke på att tillit ofta framhävs som det kitt som håller ihop samhället, något av stort värde, så borde också högtillitskommuner vara "bäst att bo" i. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Men så ser det inte alls ut, visar det sig. Tvärtom. De tre kommuner som ligger i topp tre i Tillitsbarometern – Storuman, Övertorneå och Sorsele – harvar runt i bottenskiktet i "Bäst att Bo"-listan, på plats 206, 255 och 263 av 290. De tre kommuner som utgör gruppen "sämst i klassen" i Tillitsbarometern – Sundbyberg, Malmö och Halmstad – hamnar å andra sidan på hedervärda plats 6, 31 respektive 37 i "Bäst att Bo" rankningen.

En tolkning av dessa till synes paradoxala resultat är att det har att göra med kriterierna. "Bäst att Bo" rankningen bygger på objektiva och tämligen materialistiska kriterier som mindre kommuner kanske har svårt att leva upp till. Utbudet beträffande såväl jobb som bredband och simhallar är nog ofta mindre i små kommuner än i storstäder. Tillitsbarometern är å andra sidan en befolkningsundersökning där invånarna svarar subjektivt på mer andliga frågor om hur pålitliga andra är och i vilken mån de är samarbetsvilliga.

En annan möjlig tolkning vore dock att se resultaten som en inbjudan att svära i den heliga, Svenska tillitskyrkan. Kan det till exempel vara så att den ovanligt höga tilliten i Norden inte bara är en fråga om våra förträffliga institutioner, legendariska laglydighet, kramgoa solidaritet eller upplysta jämlikhet utan också ett mått på kulturell homogenitet? I detta perspektiv kan en något lägre tillit vara tecken på något hälsosamt: en ökad mångfald och ett större utrymme för ett pluralistiskt civilsamhälle. Då följer den spännande frågan: Vilket pris är vi mer villiga att betala – högre tillit till priset av mindre mångfald, eller ökad pluralism till priset av minskad tillit?

En annan hypotes är att tillit och gemenskap visserligen är omhuldade värden men att en del av oss också lägger ner betydande energi på att fly det lilla samhällets konformistiska trygghet. När jag som tonåring flydde det präktiga och skötsamma Sigtuna och Ängelholm för att starta ett nytt liv i San Francisco och New York var målet äventyr och spänning. Och vad är en storstad utan anonymitet, alienation, brott, droger, prostitution – det farliga, det exotiska, det gränsöverskridande. Det vill säga motsatsen till tillit och trygghet: frihet, det oväntade och det förbjudna.