Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Vilket parti blir S när de ska ta tillbaka sina väljare från SD?

Hittills har Socialdemokraterna kunnat ta ganska lätt på Sverigedemokraternas framgångar. Men nu förändras spelplanen.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Det tog Sverigedemokraterna två decennier att gå från perifer sekt just uppkravlad ur vit makt-träsket till att bli ett av Sveriges största partier.

De som hittills – förutom SD – tjänat mest på det nya politiska landskap det fört med sig är Socialdemokraterna. Trots att partiet 2018 bara samlade drygt var fjärde väljare och väljarkåren stod längre till höger än någon gång sedan 1991, var det Stefan Löfven som stod med regeringsmakten när röken väl lagt sig.

Bakgrunden är välkänd. SD:s tillväxt har främst kommit på borgerlig bekostnad. SD-väljare ser sig oftare som höger. I valet 2014 var de nytillkomna SD-väljare från Alliansen dubbelt så många som de från vänsterblocket.

Även vid valet 2018 vann SD ungefär en fjärdedel fler väljare från borgerligheten än från de rödgröna. (Se Valu 2014 och 2018). Samtidigt har SD:s framgångar bidragit till socialdemokratiska triumfer genom att blotta sprickor i borgerligheten när det gäller synen på hur SD ska bemötas. Det har tvärt gjort slut på den tidigare samarbetsviljan, som var det enda kända receptet mot socialdemokratisk hegemoni.

Sammanfattningsvis är SD rent maktpolitiskt ungefär den värsta katastrof som kunde ha drabbat svensk höger, samtidigt som partiets framgångar fungerat som räddare för en annars havererande socialdemokrati. (Och detta utan att nämna de destruktiva konsekvenser ett uttalat anti-liberalt parti i tjugoprocentklassen på sikt kommer innebära för frihet, öppenhet och mångfald.)

Mot bakgrund av detta är det kanske inte oväntat om viljan hittills att agera för att störa SD:s vid det här laget rätt välkända framgångsstrategier varit ganska ljum på sina håll.

Men allt detta håller just nu på att ändras. Numera är det uppenbart att SD i högre grad börjat äta sig in i den socialdemokratiska väljarbasen. Var fjärde LO-medlem röstade 2018 på SD, en fördubbling jämfört med valet innan. När det gäller utsatta grupper som socialdemokraterna ofta försöker nå, som arbetslösa och sjukskrivna, är andelen lika hög eller högre.

Det här är ett existentiellt hot mot socialdemokratin. Partiet är en del i en folkrörelse där en förutsättning är just folket. Är det SD-sympatier som börjar dominera arbetsplatser och fackklubbar kommer det förr eller senare att märkas. S må ha ett historiskt gott track record när det gäller att mota extremistisk infiltration, men några få procent kommunister är en sak, en nästan-majoritet av SD-väljare något helt annat

Det får stora konsekvenser. När Svarte Petter i form av väljarflykt till SD nu byter hand tvingas S ändra strategi. De tidigare retoriska och symboliska markeringarna som historiskt sett varit ganska kontraproduktiva, behöver bytas ut mot effektiva åtgärder för att lockar tillbaka partiets kärnväljare.

Denna utveckling har redan börjat. Demonstrationerna har skingrats och vuvuzelorna tystnat. Tidigare invektiv har rensats bort från talepunkterna. Svartmålningen av SD-väljarna har tonats ner. Föreställningen om att vissa debatter automatiskt gynnar SD har bytts ut mot täta utspel i samma frågor.

Ledande S-företrädare avlöser varandra i att berätta hur de tänkt om och ser en framtid med minimal invandring och mer hårda tag när det gäller allt från integration till brottsbekämpning. Kort sagt: Sveriges mest effektiva politiska vinnarmaskin börjar varva upp. Bäva månde SD.

För oss som genom åren vämjts av SD:s framgångar är det förstås delvis goda nyheter. Men inte enbart. För vilket parti kommer S att ha förvandlats till den dag de vunnit tillbaka sina väljare?