Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Vilket EU vill européerna egentligen ha?

EU-idealisternas hållning att mer EU alltid är bättre har kommit till vägs ände. Vi som i grunden vill värna det europeiska samarbetet måste bli mer lyhörda.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Natten då den "hårda" gränsen mellan Polen och Tyskland försvann satt jag i en bil med två polska EU-tjänstemän från Bryssel. Vi hade på grund av inställda flyg och tät dimma över Belgien färdats hela natten genom Europa.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ingen av oss hade någonsin upplevt något annat än långa köer, misstänksamma tulltjänstemän och frågor om rätt dokument vid den polsk-tyska gränsen. Tjänstemännen var även tillräckligt gamla för att ha upplevt östblockets extrema gränskontroller.

Vad vi möttes av var nedsläckta gränskontroller. Politiskt var just den natten historisk. Polen och Tyskland var i någon mån förenade, inte genom krig och erövring utan genom att ett papper hade undertecknats. För oss som snabbt passerade i vår bil var det en gripande känsla av frihet. Öst hade äntligen välkomnats till Europa.

EU:s institutioner är avancerade och genomtänkta förvaltningar. Men också krångliga och obegripliga, även för vissa som jobbar mycket nära dem. Unionen är byggd på många lager av kompromisser mellan olika länder. Sin krånglighet till trots så lever hundratals miljoner européer med besluten som fattas i dessa institutioner, på gott och ont. Det är den enkla, men även vackra, delen av den europeiska gemenskapen.

Att inte förstå vad som händer i Bryssel innebär inte att européerna inte berörs av konsekvenserna av det som beslutas i kommissionen och Europaparlamentet. En genomsnittlig svensk kommer nästan dagligen komma i kontakt med EU-politiken: Smidiga resor och förenklat mobilanvändande utomlands. europeiska försäkringskort och enhetliga produktstandarder. En polack eller slovak ser skyltar runtom i landet om motorvägar och sjukhus som sponsrats med unionspengar.

Allt detta kanske är tillräckligt för att skapa ett grundläggande stöd för unionen. Just i Sverige och Polen råkar stödet vara väldigt starkt dessutom. Men det är långtifrån vad som krävs för att skapa ett europeiskt "demos", det vill säga ett europeiskt folk som önskar samma valuta, styre och förvaltning.

Länge var förhoppningen från de som mest ivrigt drev på för det, som på eurokrat-engelska kallas för "an ever closer union", att Europas folk genom konsekvenserna av de politiska besluten skulle växa samman och att ett europeiskt demos skulle uppstå som en följd därav.

Euron var i denna strävan främst ett politiskt och kulturellt projekt, inte en finanspolitisk mirakelkur, vilket också var dess akilleshäl. Freden skulle långsiktigt säkras genom processer beskrivna med ord som "konvergens" och "interdependens".

Detta mål, dess goda intentioner till trots, har emellertid ställt till med en hel del problem. Det har avslöjat den stora klyftan mellan de som, oftast inifrån en från väljarna avskärmad bubbla, arbetar för den omhuldande och ständigt mer närvarande unionen och de som mer pragmatiskt förhållit sig till unionens möjligheter och nytta. Låt oss kalla de två grupperna EU-idealister och EU-pragmatiker.

Det här Europavalet bör egentligen inte handla om striden mellan, alltjämt perifera extremnationalister och radikala federalister, vilket mer än ett parti i Sverige tycks tro, utan om avvägningen mellan EU-idealister och EU-pragmatiker. Det europeiska samarbetet står nämligen i ett vägskäl vad gäller unionens roll, kompetenser och ansvarsområden- och det är inte frågan om "ja" eller "nej" det handlar om.

Den europeiska unionens utveckling kan delas in i tre faser. Den första, som avslutades med Maastricht- och Amsterdamfördragen under 1990-talet handlade om vad unionen skulle göra. Skulle det vara ett renodlat frihandelssamarbete? Vilket britterna alltid önskat. Eller skulle det bli ett fördjupat samarbete som berörde alltifrån socialpolitik till försvaret, vilket fransmännen förordat. Tyskarna, klämda mellan dessa två linjer, ville mest att alla skulle vara sams, och förstås att den omfattande tyska industrin skulle ha goda handelsvillkor. Eftersom ingen riktigt var enig och olika viljor stod mot varandra blev det en kompromiss. Vilket är som det ska vara i ett så stort politiskt samarbete.

Sen kom unionen till fas två runt sekelskiftet. Det var högkonjunktur, inte bara på marknaderna utan även för de entusiastiska EU-drömmarna. Unionen expanderade enormt snabbt. De tre största blocken i parlamentet var rörande överens om att det inte fanns någon bortre gräns för hur stor unionen kunde bli eller vad den skulle göra. Det var möjligheternas tid. Östutvidgningen vara i lika delar banbrytande - äntligen skulle det forna östblocket återförenas med sina bröder i väst - som den var framhastad och riskabel.

Unionen ställdes inför dilemman och problem som aldrig tidigare varit aktuella. Arbetskraft rörde sig från ekonomiskt svaga till ekonomiskt rika regioner. Länder med en mycket kort demokratisk historia och en omfattande korruption skulle förenas i ett politiskt samarbete med länder vana vid en annan politisk kultur och annorlunda social och ekonomisk struktur.

Men problemen till trots, idealisterna tycktes, om man tittade på EU:s utveckling under tidigt 2000-tal ha vunnit. Men så kom Lissabonfördraget. Helt plötsligt började befolkningar i land efter land säga nej till ett nytt fördrag med ytterligare ansvarsområden för EU. Opinionen mot EU i Storbritannien väcktes åter till liv. Den enorma åsiktsklyftan mellan EU-vurmare som Margot Wallström och kritiker som britten Daniel Hannan blev viral på nätet. Det politiska narrativet som spelades upp handlade om en kamp mellan folket och makten.

Den här klyftan mellan EU-idealisterna och EU-pragmatikerna utnyttjades av de som varken delat idealisternas visioner eller pragmatikernas selektiva kärlek till EU. De såg bara överstatlighet och hot. Unionen och dess tillskyndare symboliserade politisk tondövhet och förakt för vanligt folk. I Tjeckien jämförde den dåvarande presidenten Václav Klaus Bryssel med Sovjeterans Kreml, en överstatlig tyrann. I Nederländerna förklarade EU-motståndaren Gert Wilders att unionen berövat landet dess autonomi.

Det är tio år sedan striderna om Lissabonfördraget. Men motståndet från de åren försvann inte. Och entusiasmen från tidigt 2000-tal hos EU-idealisterna förbyttes till oro och ångest. Nu förklarar de att unionen är i fara och akut måste försvaras mot det tilltagande hotet. I detta har de helt rätt. Det är ett läge där samarbetets själva grundvalar måste försvaras. Men med vilka medel?

Betraktar man kritik mot det demokratiska underskottet i unionen som ett ett bevis på att det i själva verket behövs ännu mer samarbete så målar man in sig i ett hörn: "Jaså, du tycker inte om Euron, ja men då kommer vi förorda Euron än mer intensivt!". Till de som skruvat upp den federalistiska volymen varje gång motståndet växer hör den franske presidenten Emmanuel Macron, som i linje med fransk tradition bara vill se ännu djupare finanspolitiskt samarbete och uttökad beslutsmakt åt Bryssel.

Det EU som dröms fram i kommissionskorridorerna är inte samma EU som många européer önskar se. Försöken att införa ett gemensamt system för fördelning av flyktingar har tydligt visat att Europas folk gillar olika. Många européer önskar inte, som det heter i Bryssel, "harmonisera" alltför mycket nationell lagstiftning.

Lönepolitik, migration och socialpolitik är tre områden som många hellre ser beslutade på lokal nivå. Det är politiskt omtvistade frågor vars inriktning behöver utgå från lokala förutsättningar. Det innebär inte att pragmatikerna i grunden ogillar unionen. Men deras pyrande missnöje har, i avsaknaden av lyhördhet och fingerspetskänsla från EU-idealisterna, utnyttjats av nationalister och populister.

För att verkligen förekomma och mota bort hotet mot EU måste EU-idealisterna närma sig EU-pragmatikerna. De är åtminstone rörande överens om att den Europeiska unionens själva grundidé är värd att försvara. Det är en bra början. Och det skiljer dem från extremnationalisterna som bara ser elände i överstatliga samarbeten. Ska idealisterna och pragmatikerna närma sig krävs det däremot att de förstnämnda, sent omsider, gör läxan från krisen för tio år sedan.