Vilken politiker vågar prata nedskärningar?

10 000 i lönehöjning för alla lärare, 2% av BNP till försvaret, rätt till heltid för alla som jobbar i hemtjänsten eller avskaffad värnskatt är möjliga förändringar här och nu. Då krävs givetvis att något annat ges upp. De flesta väljare vet vad partierna vill satsa på. Nu återstår frågan om finansiering. När kommer sparförslagen?

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Snart drar budgetsäsongen i riksdagen igång igen. I vanlig ordning lär det bli en kavalkad av löften, där alla partier har gott om idéer på vad det ska satsas mer pengar på. Fler poliser, nya laddstolpar för elbilar och gratis glasögon till barn. Fler händer i vården, slopadkarensdag och starta eget-bidrag till entreprenörer. Bara för att nämna några av de vanligare varianterna.

Något som inte är lika vanligt är motsatsen till satsningar, nämligen besparingar. Det är synd, då besparingar torde vara minst lika viktiga som satsningar, om inte viktigare. Varje satsning måste finansieras för att budgeten ska gå ihop. Mer pengar till vård, polis och försvar, vilket många medborgare just nu efterfrågar, måste motsvaras av besparingar någonstans eller höjda skatter.

ANNONS

Sverige har ett högt skattetryck och världens högsta marginalskattenivå. Statsbudgeten för 2017 var på drygt 950 miljarder kronor, och landets kommuner och landsting har utgifter på nästan lika mycket. Det offentliga i Sverige har kort och gott väldigt mycket pengar att spendera, även på områden som idag är underfinansierade. Detta hade kunnat göras utan att höja skatten.

Men, och detta är viktigt, alla förslag kan inte genomföras samtidigt. Och för att finansiera dem behöver det sparas in på något annat. Ett exempel på möjlig besparing är barnbidraget, vars kostnad för staten uppgår till 27 miljarder varje år. Om bidraget behovsprövats, och bara betalats ut till de 25% av familjerna med lägst ekonomisk standard, skulle statens besparing vara 19 miljarder. Det är nästan lika mycket som regeringen budgeterat för Polismyndigheten i år.

Ett annat exempel är CSN-bidraget för dem som pluggar på högskola. Om det hade avskaffats och ersatts med lån hade besparingen för det blivit nästan 13 miljarder. Avdraget för resor till och från jobbet, som främst nyttjas av höginkomsttagare i storstadsregionerna, kostar varje år 5 miljarder.

Sveriges föräldraförsäkring är idag en av världens mest generösa. Föräldrar får stanna hemma i 16 månader med sina barn. Skulle den tiden kortas till 12 månader hade det enligt Riksdagens utredningstjänst inneburit en besparing på nästan 10 miljarder. Vi hade då fortfarande haft längre ledighet än Storbritannien, Frankrike och Finland.

ANNONS

Ränteavdraget, som gynnar dem som har råd att äga sitt boende och driver upp bopriserna, beräknas om några år belasta varje års budget med 30 miljarder kronor. Bidragen till folkbildning och studieförbund, som bland annat erbjudit kurser som ”Damma av dragspelet och kom igång” och ”Kom och köra med PRO sävsjö”, kostar nära fyra miljarder varje år. En dryg tiondel av försvarets årsbudget med andra ord.

Migrationsverkets kostnader för flyktingmottagande var under förra året nära 60 miljarder kronor. En siffra som är relevant för fler än invandringskritikerna - även de som vill öka flyktingmottagande måste visa hur det ska finansieras och vilka avvägningar de är beredda att göra. Öppna hjärtan räcker tyvärr inte.

Listan kan göras lång. Meningen med uppräkningen är inte att kritisera utgifterna var och en för sig. Det finns goda argument för såväl generella barnbidrag, ränteavdrag som statliga bidrag till studieförbund. Vad som efterlyses är istället att kostnader i större utsträckning diskuteras och ställs emot varandra.

Lika vanligt som att politiker pratar om vad de vill satsa mer på borde det vara att politiker pratar om vilka områden de vill satsa mindre på. Det enda sättet att finansiera höjda lärarlöner eller öka kapaciteten inom förlossningsvården behöver inte vara ytterligare en skattehöjning.

ANNONS

Det påstås ibland att det är cyniskt att ställa kostnader emot varandra på detta sätt. I förlängningen är det ju faktiskt grupper av människor som ställs emot varandra – ska vi minska barnbidraget för att satsa mer på äldrevården? Då ställer man barnfamiljer mot pensionärer. Ska man verkligen göra så? Det korta svaret på den frågan är: ja, det ska vi.

Det är nämligen politikers främsta uppgift att göra just det. Det går inte allt lova allt till alla. Politiker bör i större utsträckning ägna sig åt den mindre populära, men viktiga, konsten att spara. Skattepengar måste användas där de gör störst nytta.

Om fler politiker vågar föreslå besparingar hade de haft stora möjligheter att genomföra sina reformer. 10 000 i lönehöjning för alla lärare, 2% av BNP till försvaret, rätt till heltid för alla som jobbar i hemtjänsten eller avskaffad värnskatt är möjliga förändringar här och nu. Då krävs givetvis att något annat ges upp. De flesta väljare vet vad partierna vill satsa på. Nu återstår frågan om finansiering. När kommer sparförslagen?

ANNONS