På onsdagskvällen var riksdagen överens om att öka försvarsanslagen med nära tre miljarder per år. Pengarna ska gå till materiel och att anställa personal. Det är bra. Att de politiska partierna har kommit överens om att Sveriges försvarsförmåga ska förbättras är helt nödvändigt.
Men ett lands försvarsförmåga avgörs inte bara av försvarsmaktens kapacitet. Hela samhället måste rustas upp, från energiförsörjning till livsmedelslager – det som kallas totalförsvaret. Det är tyvärr kraftigt eftersatt, för att inte säga obefintligt på vissa håll.
Sverige saknar beredskapslager med livsmedel och andra förnödenheter i händelse av en kris, rapporterar DN (14/3). Livsmedelsverket menar att det vid ett krisläge i Sveriges närområde eller i en krigssituation finns risk att tillgången på mat blir så begränsad att det kan uppstå svält. Brist på livsmedel får också konsekvenser i form av nedsatt funktion i de samhällskritiska verksamheterna som vård och infrastruktur. Människor arbetar inte optimalt med kaloriunderskott.
Så har det inte alltid varit. Det är nämligen inte bara den militära försvarskapaciteten som minskat de senaste 30 åren. Försörjningsberedskapen i form av mat, drivmedel, kemikalier, kläder och läkemedel har sålts ut. De lager och den infrastruktur som byggdes upp efter andra världskriget försvann under 1990-talet, i takt med att det militära försvaret bantades efter Sovjetunionens kollaps.
Likaså sjönk egenproduktionen av mat. I början av 1990-talet var Sverige självförsörjande på livsmedel till 75 procent. I dag är motsvarande siffra 50 procent.
Inte heller finns någon särskilt offentlig instans som har ansvar för försörjningen av samhällskritiska varor. I stället är det uppdelat på en rad myndigheter och beslutsfattande nivåer.
Regionerna och Socialstyrelsen har ansvar för mediciner och sjukvårdsmateriel. Energimyndigheten har ansvar för drivmedel (SVT 15/3). Livsmedelsverket och Jordbruksverket har ett delat ansvar för livsmedel – dock finns som sagt inga lager med konserver längre.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har förvisso ett uppdrag att stödja samhället i händelse av kris. Men det handlar just om stöd, inte om ett organisatioriskt ansvar.
LÄS MER: Dags för Sverige att rusta upp
Utöver det har kommunerna ett ansvar att säkra att verksamheten kan fortgå vid en kris. Hur väl de ska förbereda sig är upp till kommunerna själva. En rundringning som Ekot har gjort visar att kommunernas krisberedskap skiljer sig åt i landet. Vissa kommuner har efter den ryska invasionen av Ukraina planerat för ett reservlager med mat för skolor och äldreomsorg. Andra inte har gjort något alls (SR 17/3).
Coronapandemin visade med all tydlighet att en uppdelad ansvarsfördelning inte är hållbar. Inte heller fungerar det att förlita sig på att leveranser av mat, läkemedel och drivmedel kommer att fortgå som vanligt vid en kris.
Lär av Finland. Finländarna monterade aldrig ned sina beredskapslager på 1990-talet. Försörjningsberedskap är fortfarande en del av den officiella säkerhetspolitiken. Det finns hemliga beredskapslager gömda i de finska skogarna, varav några öppnades under coronapandemin. Det så kallade befolkningsskyddet leds av inrikesministeriet och har till uppgift att skydda civilbefolkningen både på nationell, regional och lokal nivå, med allt från medicin till skyddsrum. Finland har också en självförsörjningsgrad av livsmedel på 80 procent.
I Sverige har krisinsikten smått börjat sippra in. Just nu har regioner och ett flertal myndigheter fått i uppdrag att se över sin krisberedskap. Det är förvisso bra. Men det måste finnas någon som har ett övergripande ansvar.
LÄS MER: Lättja och byråkrati bakom beredskapshaveriet
LÄS MER: Ge försvaret mer pengar nu
