Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Den största delen av det svenska biståndet delas ut via FN-organ eller organisationer i civilsamhället, skriver författarna. Arkivbild Bild: Mohammad Sajjad
Den största delen av det svenska biståndet delas ut via FN-organ eller organisationer i civilsamhället, skriver författarna. Arkivbild Bild: Mohammad Sajjad

”Vi vet vilken skillnad biståndet gör”

Biståndsorganisationer replikerar på Bawar Ismails artikel om bistånd till antidemokratiska rörelser.
Det här är en replik på en ledartext. Åsikterna är skribentens egna.

Svenskt bistånds syfte är att människor som lever i fattigdom och förtryck ska kunna förändra sin situation, aldrig att stärka regimer som tvingar människor att leva i fattigdom och förtryck. Principen är enkel, men verkligheten är nästan aldrig det. Stöd till demokratisering av statliga institutioner eller att investera i exempelvis hälsosystem, även i länder med en antidemokratisk utveckling, kan vara försvarbart och nödvändigt.

När Bawar Ismail frågar sig ”varför denna motvilja från biståndsbranschen till att dra in allt stöd när biståndspengar visat sig understödja auktoritära regimer” visar han en brist på kunskap om hur svenskt bistånd fungerar idag. Andelen bistånd direkt till stater är mycket liten, den stora delen går via FN-organ och till oberoende organisationer i civilsamhället. Att Sverige skulle sluta stödja de krafter som arbetar för en demokratisk förändring är varken smart eller rimligt.

Organisationer i civilsamhället med djup kännedom om situationen i landet bör alltid konsulteras innan beslut om förändringar av biståndet. Det är nödvändigt för att vi ska kunna orientera oss i komplexa politiska kontexter där det kan vara svårt för utomstående att se vilka aktörer som är hoppet om en demokratisk förändring och vilka som är emot den.

Det är minst sagt beklagligt att Bawar Ismail vill vända vår debattartikel med drygt 40 andra organisationer till ett försök att ”strypa en nödvändig diskussion om Sveriges internationella utvecklingssamarbete” när detta upptar mycket av våra organisationers tid och kraft. Det vi vänder oss mot är felaktiga påståenden i medier som att ”ingen egentligen vet vilken skillnad de många miljarderna gör bortom det rent humanitära stödet.” (Bohuslänningen 12/2–20) eller ”en tredjedel av alla biståndsmedel uppskattas försvinna i korruption” (Enköpings-Posten 12/9-19).

Det finns gott om liknande exempel som har gemensamt att de känns långt från en nödvändig diskussion om hur Sveriges bistånd kan förbättras. Vi vet vilken skillnad biståndet gör, vi vet också och påtalar ofta vilka risker som finns. Vi vill gärna diskutera biståndets effektivitet, men den diskussionen behöver baseras på kunskap och fakta.

Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna

Amira Malik Miller, påverkanschef, Islamic Relief Sverige

Anna Sundström, generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center