Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Erik Mårtensson/TT

Vi underskattar värdet av "fåniga" ritualer

Nationalsångens existens är inte hotad. Men visst borde nationella identitetsmarkörer uppskattas mer.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Skolverket står inte särskilt högt i kurs för tillfället. Det började med att myndigheten ville ta bort antiken ur läroplanerna. Som om det inte vore nog ska nationalsången strykas ur musikundervisningen. I de nya läroplanerna som Skolverket tagit fram finns inte längre något kursmål om att eleverna ska lära sig Du gamla, du fria. Inte heller någon av de vanligaste psalmerna, skriver Expressen (6/11).

Givetvis resulterade nyheten i ilska och kritik. Nationalsången är ju ändå nationalsången. Det är känsliga grejer. När pausunderhållningen i Melodifestivalen 2016 sjöng ”jag vill leva, jag vill dö på jorden” i stället för ”i Norden” blev det ramaskri. SVT anmäldes till granskningsnämnden 192 gånger. "Jag blev kränkt av att de gjorde om vår svenska nationalsång", skrev en anmälare enligt Aftonbladet (2/3 2016).

Nu ”hotas” nationalsången igen. Till och med den förre utbildningsministern är upprörd. ”Du gamla du fria. Skolverket ville inte ha med den 2011 heller, men jag skrev in den. Hoppas samma görs nu”, skrev Jan Björklund (L) på Twitter. Skolverket försvarar beslutet genom att hävda att läroplanerna håller på att göras om. I stället för detaljerade beskrivningar av exakt vad som ska vara med, litar myndigheten på att lärarna är kompetenta nog att avgöra vilka musikaliska traditioner som är viktiga att föra vidare. Men någonting måste ju ändå stå i läroplanerna. Är det inte rimligt att Sveriges nationalsång finns med?

I Sverige är vi duktiga på att underskatta värdet av symboler. Vifta med flaggor och sådant tjafs, det har vi väl lämnat bakom oss? De som blev arga över att Norden byttes ut mot jorden, de är väl egentligen smygrasister eller åtminstone bakåtsträvare?

Men så är det inte nödvändigtvis. Symboler är viktigt för människor, eftersom det handlar om identitet, om vem man är. De som blev arga på SVT ansåg antagligen inte att det är fruktansvärt att göra nya tolkningar, utan upplevde att en del av deras egen identitet blev ifrågasatt. Ungefär som när en femtonårig punkare (om det finns några sådana nuförtiden) får höra att favoritbandet inte är ”äkta”.

Ändå är det som att det finns en rädsla för att erkänna värdet av symboler. Ta bara köttbullen – den ätbara motsvarigheten till nationalsången. Gång på gång hävdas det att den inte är svensk, eftersom den sägs härstamma från Mellanöstern. Hur det är med den saken är svårt att avgöra, men vad spelar det för roll? Ingen, förutom en tvättäkta rasist, hade applicerat samma resonemang på människor.

Identitetssymboler är inte löjliga. Utan sådana är det svårt att vara människa, och identiteter skapas gemensamt. Anledningen till att svenskar, eller åtminstone delar av det styrande skiktet, har svårt för detta är att saker som nationalsången och köttbullar inte har någon rationell grund. Att vara stolt över Sverige för att vi har flest genuskonsulter per capita är en sak. Det är en bedrift. Svårare är det med rent symboliska, kulturella identiteter. Den icke-politiska, kulturella patriotismen är en logisk loop: man gillar Sverige eftersom Sverige är Sverige. Det är väl därför många anser att det är så futtigt.

Men just därför är den typen av patriotism, eller vad man ska kalla det, viktig i ett mångkulturellt land. Det ”futtiga” – att fira en fotbollsseger, vifta med flaggor, sjunga Du gamla, du fria – är ofta det mest lättillgängliga. Det gör att fler kan inkluderas i gemenskapen. Därför är det bra att barnen sjunger nationalsången.