Jag kände ingen omedelbar lust till Thomas Weber. Tvärtom. Han föreföll både tråkig och lat. Vi möttes i ”Förvillelser”, Hjalmar Söderbergs debutroman från 1895. Boken är en av de texter som jag, med viss möda, tog mig igenom under min skolgång.
Under den gångna hösten har ungdomars sviktande läslust diskuterats brett. Svenska tonåringars sug efter text tycks vara närmast obefintlig. Skolan fallerar särskilt i att få de många motvilliga läsarna att traggla sig igenom och bemästra skönlitteratur.
De flesta unga läser chockerande lite, knappt något, under en skoldag. Det kan i ett sådant läge synas handlingskraftigt att utnämna en ferievecka till läslov, men den som aldrig på skoltid försjunker i en roman flyr sannolikt inte heller in i Bröderna Karamazov på sin ledighet.
Hur hamnade vi här? Bantade skolbibliotek i kombination med dille på digitalisering och dokumentation har föreslagits som möjliga orsaker till att just läsning hamnat på undantag. Jag vill utöver dessa sannolika förklaringar påpeka ett pedagogiskt tankefel.
Det har över tid funnits en övertro till att lust är förutsättning för lärande, och att personlig igenkänning är nyckeln till kunskapskliv och utveckling. Under decennier har ett synsätt där elevens glädje och entusiasm inför en skoluppgift varit det som avgjort om upplägget är rätt och bra.
Detta är de lågt hängande frukternas undervisningsmetodik. Och den har på ett olyckligt vis gjorts till sanning i styrdokument och sedan upprepats i stödmaterial från Skolverket.
Utifrån det synsättet är det litteraturens och läsningens uppgift att spegla och tjäna eleven. Det blir således mycket av det slag som eleven redan konsumerar, eftersom sådant väcker både elevens igenkänning och håg. Ett i stunden bekvämt upplägg, som dock i förlängningen utgör recept på bevarade klasstrukturer.
Under en täckmantel av välvilja skiktas eleverna efter föräldrarnas tomma eller fyllda bokhyllor. Med ett sådant synsätt hade jag aldrig mött Thomas Weber. Hos ynglingen som levde på grön likör och reverser i Stockholm i slutet på 1800-talet fanns mycket lite att på studs känna igen för en flicka som använde all ledig tid till att sluka dag-tv. Och det var givetvis det min lärare ville komma åt och ändra på med romanen.
Denna läsning gav varken en snabb kick eller bekräftelse. Men med lärarens hjälp stod Söderbergs berättelse i förklarat ljus och de skickliga karaktärsteckningarna avkodades.
Så synliggjordes likheter mellan oss i klassen och ungdomarna i boken. Sådant arbete kräver att skönlitteratur lyfts fram i egen rätt. Det kan ske i undervisning där läraren får leda urval, läsning och tolkningsarbete. Det kan äga rum på en skola där det finns läromedel och rikligt med klassuppsättningar att låna ut. Politiska och pedagogiska felsteg har utarmat detta.
Just sett till litteraturval finns dock antydan till kursändring i de styrdokument som träder i kraft nästa höst. Här står tydligt: läsningen i svenskämnet ska inte stanna vid sådant som bekräftar elevens egen erfarenhetsvärld, utan ska tillföra nya insikter och kunskaper. Detta torde vara självklarheter, om inte den svenska skolan förvillat sig så och jagat lust där det är ansträngning som krävs.
