Vladimir Putin lyssnar på en journalists frågor under en konferens. (Yuri Kochetkov/Pool Photo via AP)
Vladimir Putin lyssnar på en journalists frågor under en konferens. (Yuri Kochetkov/Pool Photo via AP) Bild: Yuri Kochetkov

Adam Cwejman: Vi måste förstå Putins motiv

Vladimir Putins mål är att återupprätta rysk heder och stolthet. Det må låta fullkomligt galet och föråldrat ur ett västeuropeiskt perspektiv. Men vi måste ändå förstå denna logik om vi ska kunna hantera Ryssland.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

De skulle åka iväg för att diskutera Sovjetunionens framtid. Exakt vad som skulle hända visste ingen. Men när mötet i Belavezja, nära den polska gränsen, var över fanns inte längre Sovjetunionen. Leonid Kravtjuk, Boris Jelstin och Stanislav Sjusjkevitj representerade i tur och ordning Ukraina, Ryssland och Vitryssland och var de herrar som skrev under det historiska avtalet i december 1990 som upplöste den sovjetiska supermakten.

Lägg Kravtjuks namn på minnet. Han var, när dokumentet undertecknades, kommunistpartiets ledare i Ukraina. Och några år under 1990-talet var han också president i Ukraina, innan hans politiska karriär dalade.

Symboliken i att en ukrainsk ledare bidrog till att montera isär Sovjetunionen är ingen obetydlig sak. För medan Vitryssland troget fortsatte att hålla sig nära Ryssland svävade Ukraina, likt en bångstyrig tonåring, iväg till slut. Efter den orange revolutionen 2004 blev landet, i ryske presidenten Vladimir Putins ögon, en oberäknelig väststat. Förtöjningen till det gamla imperiet var bruten. Och allt hade börjat i Belavezja med Kravtjuk.

ANNONS

Det var i sitt årliga tal till nationen 2005 som Putin kallade Sovjetunionens kollaps för ”1900-talets största geopolitiska katastrof”. Det är inte så att Putin begrät kommunismen eller planekonomin. Katastrofen handlade om det ryska imperiets sammanbrott. Den stora tragedin, om man lyssnar närmare på Putins tal, är att de slaviska brödrafolken som varit förenade i den sovjetiska unionen skiljdes åt. Centralt i det här förbundet var Ukraina, landet som utgjorde den historiska vagga ur vilken Ryssland en gång hade fötts.

För den ryske presidenten är målet att återupprätta en del av det som förstördes under det för Ryssland förnedrande 1990-talet. Nato expanderade österut. Land efter land gick med i Europeiska unionen. Allt detta uppfattade Ryssland som kränkningar av landets intressesfär, men varken ork eller politiskt självförtroende fanns för att sätta något emot utvecklingen. Både armé, flotta och flyg rostade bort alltmedan överskottslager såldes för att finansiera massiva budgetunderskott. Det var, även med ryska mått mätt, en mörk tid för Ryssland.

Fram tills 1989 sträckte sig det ryska närområdet till Berlin. I dag går gränsen faktiskt där Belavezjaavtalet tecknades. Och Moskvas budskap är att det får vara nog nu. Putin ser det som sin historiska roll att reparera det som gick sönder på 1990-talet och förhindra att resterna av det ryska imperiet går förlorade för evigt och uppgår i den västerländska intressesfären. Om tio år kan det vara försent, resonerar Putin, så han agerar nu.

ANNONS

För att motivera hotfullheten gentemot Ukraina exemplifierar man från ryskt håll med Kubakrisen 1962 då Sovjetunionen placerade kärnvapenmissiler på Kuba. För USA var det fullkomligt oacceptabelt och världen stod på randen till kärnvapenkrig innan Sovjetunionen backade och flyttade tillbaka missilerna.

Mindre känt är att USA även drog tillbaka sina ballistiska missiler från Turkiet. Det handlade om ett ömsesidigt tillbakadragande. Det är också något liknande Ryssland just nu fiskar efter: att Nato och väst generellt backar och att någon form av jämvikt återupprättas i Europa.

Det finns ett par problem med med den logiken. Det första är att Ukrainas suveränitet helt ignoreras. Landets befolkning är autonom på pappret och med en egen vilja och rätt att forma sitt öde. Men Putin förhandlar inte med den folkvalde ukrainske presidenten Zelensky, utan med Nato och Biden. För Putin är Ukrainas autonomi en fasad.

Den andra logiska luckan är inte Putins utan Nato-sfärens. I väst har vi svårt att förstå att närvaron av trupp och vapensystem i Östeuropa uppfattas som tecken på hotfullhet gentemot Ryssland. Man ser inte sin ryska motparts behov som rationella och därför ignoreras de. Men även om de i vår mening inte är rationella – Natotrupp i Östeuropa är inte tänkt som en offensiv kraft – så måste vi ändå förstå att Putinregimen inte ser det på samma vis.

ANNONS

LÄS MER: Fagert tal om principer biter inte på Moskva och Peking

LÄS MER: Att europeisera Ryssland är ett evighetsprojekt för EU

Den pågående konflikten handlar inte från ryskt håll om nyttomaximering, i västerländsk materiell mening. För Ryssland är det ekonomiskt självmord att ge sig in i Ukraina. Det finns inget av ekonomiskt värde där som kan väga upp kostnaden av en massiv militär mobilisering, eventuell ockupation och högst sannolika handelsembargon.

Av Rysslands tio största exportpartners är sju av dem medlemmar av Nato eller direkt allierade med USA. Samma gäller för de tio länder som Ryssland har störst import ifrån. De finansiella sanktioner som Bidenadministrationen förbereder kommer att svida om det blir krig.

Men allt detta är kostnader Putin kallt har räknat med att betala. Det här handlar nämligen inte om pengar. Putin ska återupprätta landets ställning och heder. Det må låta fullkomligt galet eller föråldrat ur ett västeuropeiskt perspektiv. Men vi måste ändå förstå denna logik om vi ska kunna hantera Ryssland.

Ryssland må vara en ekonomisk dvärg, landets bruttonationalprodukt är mindre än Italiens, men landets säkerhetspolitiska tyngd är oerhörd. Rysslands armé är välutrustad och stor. Kärnvapenarsenalen är mindre än under kalla kriget men ändå tillräcklig för att avsluta vår civilisation flera gånger om.

ANNONS

LÄS MER: NATO-medlemskap borde vara självklart för Sverige

LÄS MER: Kanske hade ett annat Ryssland varit möjligt – men bara kanske

Väst har varit tydligt med att man inte är villig att försvara Ukraina militärt. Så skedde inte när Krim eller Donbass ockuperades av Ryssland. Och inget västland har skickat trupper för att stödja Kiev i det som om några veckor kan vara det största kriget i Europa sedan Jugoslavien splittrades.

Detta innebär i praktiken att man redan idag, i någon mån, accepterar att det är Ryssland som bestämmer öster om Polen och därmed Natos östgräns. Om man väljer att omvärdera den ordningen så gör man det med risk för att en betydligt större framtida konflikt. Vi ska självfallet inte lägga oss platta för Moskva, men vi måste inse att maktbalansperspektivet är på riktigt.

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS