Världen går i skrivande stund mot en helt ny ekonomisk kris, av en annan sort än vad vi har vant oss vid. Den som har varit med ett tag kommer självklart ihåg den stora finanskrisen 2008, före dess hade vi dotcom-bubblan 2001, och före dess hade vi i Sverige 90-talskrisen.
Det alla dessa händelser har gemensamt är att de är kriser som främst drabbar bildandet och fördelningen av kapital, snarare än den materiella verkligheten. Bakgrunden till den stora finanskrisen 2008 var att det byggdes hus som sedan värderades mycket högt, och människor som bodde i dessa hus hade lån de inte kunde betala, vilket gjorde att de investeringar som dessa lån representerade var tvungna att nedskrivas, ofta ganska brutalt.
En finanskris är således, lite hårdraget, en kris i världen av balansräkningar och ettor och nollor. Det betyder inte att sådana kriser inte är allvarliga, men det är värt att komma ihåg.
LÄS MER: Småskalighet är grunden för en hållbar marknadsekonomi
Den kris som världen står inför idag – och där USA verkar vara överlägset värst drabbat – har dock att göra med den fysiska ekonomin. Nämligen: den varukedja som vi vant oss vid i västvärlden, där päron kan odlas i Sydamerika, skeppas till Vietnam för att paketeras, och sedan hamna på en butikshylla i Stockholm eller New York, är beroende av en princip som heter ”just in time”.
Kort sagt har man gjort sig av med lagerhållning inom produktionen samtidigt som man flyttat denna produktion över hela världen, vilket leder till enorma krav på effektivitet hos det system som flyttar runt varor via hamnar och lastbilar.
Problemet är att den sekund en enda etapp i denna långa kedja börjar krångla så får hela kedjan problem, eftersom ingen länk har några som helst marginaler. Finns det fartyg men inga containrar, finns det containrar men inga hamnarbetare, finns det hamnarbetare men inga lastbilschaufförer, finns det chaufförer men inga lastbilar, finns det lastbilar men inga tågplatser, så blir resultatet detsamma: systemet paralyseras.
I responsen till covid-19-pandemin, som på många sätt var mycket mer kaotisk i USA än den var i Sverige, så gick man mycket längre i sina försök att stänga ner delar av ekonomin. Men likt en människokropp som behöver syre så var inte den internationella logistikkedjan en maskin som var designad för att kunna stängas ner utan att skadas allvarligt.
Således börjar vi nu kunna se scener från USA som blir allt mer sovjetiska: tomma butikshyllor, väntetidslistor på ett år om man ska köpa en ny cykel eller diskmaskin, skenande priser för olika varor såsom köttfärs. Men scenerna som möter konsumenter är egentligen ganska oväsentliga i sammanhanget; det är när jordbrukare inte kan hitta reservdelar till sina maskiner, och tillverkare av lastbilar inte kan köra sina produktionslinjer på grund av att komponenterna saknas, som man börjar se de riktigt farliga effekterna för ekonomin. Sverige kanske har mindre tomma hyllor på ICA i skrivande stund, men vi ska inte ha några illusioner om att vi på något sätt är säkra.
Det riktigt farliga är att ingen egentligen vet när denna kris i den materiella ekonomin kommer att vara över. Och givet hur krisen uppstått är nog kanske den enda lösningen på den att helt enkelt göra världsekonomin mindre global och mer lokal. Allt tyder således på att världen i början av 2030-talet kan komma att se ganska annorlunda ut än den vi har vant oss vid.
LÄS MER: Politik och ekonomiska modeller går inte alltid ihop
