Storbritanniens premiärminister Boris Johnson är en av de åtta miljoner människor världen över som drabbats av coronaviruset. Sjukdomen tvingade honom till sjukhusvistelse där han under några dygn svävade mellan liv och död, enligt honom själv. När han kom ut från sjukhuset prisade han den nationella sjukvården, men han har också kommit till en ny insikt: britternas övervikt är ett samhällsproblem. Själv är han övertygad om att hans egen fetma är orsaken till att han själv var tvungen att läggas in på sjukhus.
Tre av fyra brittiska patienter som lagts in på intensivvård för covid-19 har varit överviktiga. Personer som lider av fetma har 30 procents ökad risk att avlida av coronan, skriver den Englandbaserade DN-journalisten Katrine Marçal (DN 11/6). En studie publicerad i The Lancet drar slutsatsen att covid-19 drabbar den yngre befolkningen hårdare i länder där fetma är vanligt förekommande. Enligt brittiska myndigheter lider nästan en tredjedel av britterna av fetma, och ytterligare en dryg tredjedel lider av övervikt.
Kopplingen mellan övervikt och fetma och risken att drabbas allvarligt av coronaviruset har lett till en debatt om övervikt i Storbritannien. Att självaste Boris Johnson, som tidigare varit nitisk motståndare till folkhälsofrämjande insatser och ”paternalism”, har ändrat uppfattning är något av en skräll. Nu vill han att regeringen tar större ansvar för befolkningens extrakilon. Framförallt handlar det om att bygga cykelbanor. Boris Johnson älskar cyklar, och ska nu ”få upp Storbritannien på cykeln”.
Men alla är inte lika glada över folkhälsokampanjer mot övervikt. När den brittiska motsvarigheten till Cancerfonden i fjol drev en upplysningskampanj om kopplingen mellan fetma och vissa cancerformer fick organisationen kritik för ”fat shaming”, alltså att skuldbelägga överviktiga, och ”fettfobi”. Kampen mot skambeläggande av feta personer är en del av en modern vänsterrörelse som vänder sig emot smalhetsideal, utseendefixering och diskriminering av överviktiga.
Att skuldbelägga enskilda personer för övervikt är inte bara elakt och omoraliskt, det är också ineffektivt. Just därför är Boris Johnsons engagemang för idrott och hälsosamma vanor bra. Givet att sex av tio lider av övervikt går det inte att lägga hela skulden på enskilda. Övervikt måste betraktas som ett samhällsproblem.
Fetma och övervikt är dessutom klassrelaterat. Enligt brittiska hälsovården NHS har en tio-elvaåring ett BMI som ligger ett snäpp högre på skalan om pappan tillhör arbetarklassen, jämfört med om fadern är välutbildad. Det innebär en ökad risk för hälsoproblem senare i livet. Ojämlikheten har också ökat de senaste decennierna. Även i Sverige är förekomsten av övervikt hos barn klassrelaterad, och även här ökar skillnaderna, visar studier från Sahlgrenska.
Att argumentera mot insatser för att bromsa utvecklingen av övervikt, som delar av den moderna vänstern gör, kan alltså cementera hälsorelaterade klasskillnader. Ironiskt nog.
Storbritannien är ett av de länder i Västvärlden som är hårdast drabbat av övervikt och fetma. I Sverige är det inte lika illa – men utvecklingen går åt fel håll. Svenska politiker kan med fördel låta sig inspireras av Boris Johnson.
