“Katastrofen är alltid runt hörnet” lyder den sjätte punkten i professor Richard Cooks banbrytande avhandling “How complex systems fail” från 1998. Cooks specialistområde är säkerhetssystem inom vården, men avhandlingen har uppnått något av kultstatus och dess råd används i dag inom allt från klimatmodeller till komplexa datasystem.
Cook menar att katastrofala systemsammanbrott uppstår som konsekvens av att ett stort antal mindre fel över tid samverkar till destabilisering. Sammanfattningsvis havererar komplexa system alltså gradvis, inte plötsligt – och detta på ett sätt som inte kan förutsägas av systemets arkitekter.
Samtidigt har begreppet “systemkollaps” inom politiken länge hånats som ett uttryck för förtäckt främlingsfientlighet. I samband med flyktingkrisen ställde exempelvis Moderaternas före detta partiledare Fredrik Reinfeldt den sarkastiska frågan: “Hur var det att fira jul i kollaps? Brann granen? Tog maten slut? Ramlade huset ihop?”. (AB 20/3 2016)
Utspelet togs som ett rakryggat försvar av den fria rörligheten, men var i själva verket ett uttryck för tidstypisk populism – eftersom det ignorerade både ledtider och verkliga konsekvensanalyser.
Ett komplext system som utsätts för hastigt förändrade belastningsmönster havererar nämligen inte – som Cooks forskning visar – med en plötslig smäll, utan genom att många små misstag samverkar till ett gradvist förfall.
Sveriges unikt skenande kriminalitetsutveckling är ett exempel på hur många olika problem, i form av växande utanförskapsområden, misslyckad integration och en värderingsdriven migrationspolitik gradvist samverkat till att upprätta ett systemiskt hot mot Sverige som rättsstat.
Den akuta cementkrisen är ett annat exempel på hur många mindre problem – huvudsakligen värderingsdrivna miljöbeslut utan konsekvensanalys – gradvis kom att hota Sveriges förmåga att bedriva byggnadsprojekt och underhålla sin infrastruktur.
På samma sätt ansätts nu Sveriges kraftsystem av ett stort antal samverkande problem, orsakade av värderingsdrivna överregleringar av energiproduktionen. Svenska Kraftnät beskriver situationen med orden “En allt större andel icke planerbar elproduktion skapar ett behov av ökad flexibilitet [...] Efterfrågeflexibilitet innebär att elanvändning minskas, ökas eller flyttas till en annan tidpunkt.”
Verklig systemkollaps innebär nämligen inte att granen plötsligt brinner upp, utan att skjutningarna i svenska städer upplevs så hotande att somliga väljer att inte gå ut och skaffa någon gran alls. Det är inte heller maten som tar slut – utan elen som krävs för att kunna tillaga den. Och huset faller inte ihop – det är förmågan att bygga nya hus som plötsligt saknas.
Väljaropinionen är utled på värderingsdrivna beslut som destabiliserar samhället, och underkänner därför regeringens försök att reducera allting till en banal konflikt mellan ont och gott.
Valet kommer därför att handla om lag, byggande och elförsörjning – de grundläggande förutsättningarna för att upprätthålla det komplexa system vi kallar Sverige.
