Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Mathias Bred: Vi behöver tala mer om döden

Idag finns goda medicinska möjligheter till vård i livets slutskede. Men klarar den offentliga vården att möta en växande efterfrågan?
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Efterfrågan på hospice ökar vilket nu tvingar tjänstemännen till svåra avgöranden när det ska beslutas om vem som får rätt till en plats och vem som inte får. En handläggare berättar att det gör ont i hjärtat att prioritera bland människor i sorg, när hon vet att det finns fin vård att tillgå (SR Göteborg 28/11).

Det är inte första gången som bristande antal platser i Göteborg uppmärksammas. 2013 kom kritiken från läkare som menade att området var underprioriterat ekonomiskt. Ett påstående som det då ansvariga kommunalrådet Anna Johansson (S) avvisade SVT (10/4-13).

Det är främst mellan förvaltning och politik som det funnits en konflikt om hospiceplatser. De politiska partierna betonar då som nu att de alla prioriterar vård i livets slutskede, vilket förstås är glädjande. Men även om ideologiska skiljelinjer saknas bör politiken nog ändå se med allvar på döden. Den har potential att bli politiskt sprängstoff.

I takt med att fler känner till att det numer finns möjlighet till god vård i livets slutskede kommer efterfrågan att öka. Det gäller naturligtvis också vård från palliativa team i hemsjukvård och på sjukhus. Om den offentliga vården då inte kan ge hög kvalité på lindring till alla döende kommer deras efterlevande naturligtvis att känna missnöje och besvikelse. 

Min personliga erfarenhet av att se närstående dö i cancer präglades av sådan förvåning. Jag hade trott att den som var döende med automatik gick in i en ny fas av vården som var just palliativ. Men döden på en vanlig vårdavdelning sker ofta i en stressad och nedsliten miljö. Där har personalen inte möjlighet att ge omsorg i ordets rätta bemärkelse och där det blir upp till de anhöriga att påtala den döendes behov av lindring mot ångest och smärta.

Det är en erfarenhet som gjorde mig övertygad om att många människor i Sverige – kanske ofta äldre och ensamma – dör i smärta och ångest som egentligen är onödig. Resurserna är begränsade och prioriteringar görs hela tiden.

Det är inte den bild av den moderna döden som politiken saluför. Men med tillgång till högkvalitativ, men dyr och underdimensionerad, vård i livets slutskede finns det en uppenbar risk att döden blir en social orättvisa.

För att undvika att människor tappar tron på att den offentligt finansierade välfärden finns med dem till slutet bör politiken berätta för människor vilket stöd de har att förvänta sig. Vilka prioriteringsordningar är det som gäller när platserna inte räcker?