Polismyndigheten dras med stora strukturella problem.
Polismyndigheten dras med stora strukturella problem. Bild: Jeppe Gustafsson/TT

Vi behöver inte fler polischefer med partibok

Svensk polis har under senare år fått stora resurstillskott. Men så länge man inte tar i itu med polisens interna organisation, tystnadskultur och tveksamma chefstillsättningar riskerar resultatet att utebli.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Polisforskaren Stefan Holgersson riktade i veckan som var hård kritik mot den svenska polisen (DN Debatt 17/1). Enligt Holgersson är de senaste skandalerna kring de höga polischeferna Mats Löfving och Linda Staaf bara toppen av ett isberg.

Tveksamma chefstillsättningar är vanligt förekommande, liksom rädslan att framföra kritik mot överordnade. Polisledningen tenderar dessutom att skönmåla polisens förmåga att hantera gängbrottslighet, vilken man trots mycket stora resurstillskott inte lyckas bemästra. Holgersson menar även att polisens egna utvärderingar av sin verksamhet är direkt undermåliga.

Holgersson är inte ensam om att rikta kritik mot den svenska polisens organisation. Han är inte heller den förste att peka på problemen, som går långt tillbaka i tiden. Det blev om inte annat tydligt när professorn och tidigare justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger nyligen besökte Göteborg för att tala om sin bok ”Statsministermordet” (Norstedts 2022).

ANNONS

Axberger var på 1990-talet huvudsekreterare i den statliga granskningskommissionen som analyserade hur Palmeutredningen bedrivit sitt arbete. Han är därför väl insatt i ämnet. Hans bok handlar inte om vem som sköt statsminister Olof Palme utan om varför mordutredningen misslyckades trots tre decenniers arbete och stora resurser till sitt förfogande.

Huvudförklaringen hittar han hos polisen. Det började redan med själva brottsplatsundersökningen som havererade omgående, exempelvis hittades de dödande kulorna av privatpersoner någon dag efter att polisen lämnat platsen. Befälet som var först på plats drabbades av handlingsförlamning. Någon beredskap för ett statsministermord fanns inte, vare sig hos polisen eller andra myndigheter. Deras agerande beskriver Axberger som ”kaotiskt”. Endast regeringen var snabb med att ta kommandot och återkonstituera sig. S-regeringen hade dock bäddat för problemen genom att den tillsatt höga polischefer på politiska meriter och den skulle fortsätta att göra det genom att höga S-politiker gynnade ”sina” chefer.

Länspolismästaren i Stockholm, Hans Holmér, hade direkta kontakter in i socialdemokratin och utnämnde sig själv till spaningsledare – med delvis förödande resultat. Han fick utredningen att fokusera på det så kallade PKK-spåret – att kurder låg bakom mordet – i stället för att arbeta förutsättningslöst. När Åklagarmyndigheten protesterade utnyttjade Holmér sina politiska kontakter. Holmér avgick efter ett mer eller mindre förslösat år som ledare för mordutredningen.

ANNONS

PKK-spåret fortsatte dock att följas upp av privatspanaren, bokförläggaren och socialdemokraten Ebbe Carlsson – uppbackad av S-eliten. Bakom honom stod förutom Hans Holmér, rikspolischefen Nils Erik Åhmansson, ambassadör Carl Lidbom (S) och justitieminister Anna-Greta Leijon (S). ”Ebbe Carlsson-affären” avslöjades av Expressen samtidigt som Carlssons livvakt greps i tullen i Helsingborg, i färd med att smuggla in olaglig avlyssningsutrustning till Sverige. Tullen i Helsingborg låg utanför den sfär som regeringen i Stockholm kunde kontrollera med informella kontakter.

Den socialdemokratiska sammanblandningen av stat och parti var flagrant. De politiska tillsättningarna drog ned polisens kompetens och belönade ja-sägare. Men Axberger betonar samtidigt att det är svårt att skilja på regeringsmakten som sådan och det socialdemokratiska partiet. På grund av det långa maktinnehavet, och en historisk misstänksamhet gentemot polis och säkerhetstjänst inom S, hade S både motiv och möjlighet att försöka få politisk kontroll över polisen. Men det bidrog till osunda strukturer inom svenskt polisväsende som lever kvar än i dag. Den omstridde och S-märkte rikspolischefen 2014-18, Dan Eliasson, är kanske det tydligaste exemplet från senare år.

Hur de informella kontakterna mellan regeringen och myndighetsföreträdare ser ut är förstås svårt att kartlägga. Enligt Axberger har även officiell dokumentation ”försvunnit”, även sådan som borde ha sparats. Men man kan bara spekulera om eventuellt uppsåt.

ANNONS

Axberger ser polisens strukturella problem som huvudförklaringen till att Palmemordet inte klarats upp, även om han också säger att det förstås inte är säkert att utredningen lyckats även med en mer kompetent ledning från start. Liksom Holgersson och andra menar han dock att polisorganisationens dysfunktionalitet har betydelse för den misslyckade kampen mot gängbrottsligheten i dag. När lojalitet blir viktigare än kompetens får man lätt ett slutet klimat som skapar fördumning.

Efter den senaste – och delvis katastrofala – omorganisationen av polisen är det kanske inte läge för en nya omfattande reformer. Men den nuvarande regeringen bör ändå fundera på vad man kan göra för att bryta trenden. Det är uppenbart att det krävs mer än ytterligare miljardsatsningar för att förbättra polisens resultat.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS