Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

PJ Anders Linder: Vi behöver få valuta för skattepengarna

När politikerna vill satsa på välfärden talar de gärna om mer pengar. Men faktum är att det inte hjälper om pengarna används ineffektivt. Inom exempelvis sjukvården finns stora möjligheter att förbättra organisationen.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Det dokumenteras, rapporteras och förs statistik som aldrig förr i den offentliga sektorn. I den bästa av världar skulle det leda till att kunskap sprids, att erfarenheter blir allmänt kända och att resurser används bättre när man lär av andras goda exempel. Tyvärr tycks vi dock ännu inte leva i den bästa av världar.

På vårdcentralerna ägnar man halva arbetstiden åt administration, enligt en färsk artikelserie om sjukvården i Svenska Dagbladet. Sverige har många läkare och sjuksköterskor per invånare, men de ägnar bara en tredjedel av jobbet åt att träffa patienter. En läkare i Tyskland har i genomsnitt nästan fyra gånger så många besök per år som en svensk kollega. Vårdplatserna har blivit färre i takt med att handläggarna har blivit fler.

Clas Rehnberg, professor i hälsoekonomi, säger till SvD: ”I Finland redovisar man regelbundet sjukhusens produktivitet. Det är anmärkningsvärt att man inte visat större intresse för det i Sverige, men de tycker väl kanske att det är för pinsamt.” (SVD 15/3)

Vårdköerna är långa, allra helst nu efter pandemin, och politiker med val i blick lockar med ännu större satsningar på en sektor som redan drar klart över tio procent av BNP. Samtidigt är det glest mellan experterna som tycker att pengabrist är det stora problemet. De talar hellre om struktur, arbetssätt och minskat krångel.

Många känner naturligtvis djup tacksamhet mot sjukvården efter att ha räddats till livet eller haft anhöriga som botats från svåra sjukdomar. Men att det görs många framgångsrika insatser betyder inte att de ansvariga bör slå sig till ro. Om produktiviteten kunde bli bättre – och, nej, det betyder inte att kirurger ska operera fortare utan att de ska operera i stället för att tampas med hopplösa IT-system – skulle de stora resurserna komma till ännu större nytta och fler få bättre och snabbare hjälp.

Det blir kanske billigare att betala högre löner än att kämpa med hög personalomsättning och bemanningstjänster? Det vore kanske smidigare att inte ha Sverige uppdelat i 21 regioner, som alla försöker att uppfinna hjulet på nytt? Jag är knappast rätt person att slå fast precis hur slipstenen ska dras, men jag är fascinerad över att frågan om bästa möjliga användning av skattemedlen fortsätter att vara så lågt prioriterad.

Politiken förblir fixerad vid vem som vill satsa mest. Budgetkamperna är stenhårda. Intresset för resultat, hur de anslagna medlen har använts och kommit till nytta, är i bästa fall förstrött och problemet gäller inte bara vården utan över i stort sett hela linjen: skola, omsorg, infrastruktur, kultur. Polis och försvar är tyvärr inga undantag.

Förbättrad hushållning borde egentligen vara attraktivt i alla läger. Det öppnar för lägre skatter, högre kvalitet eller mer omfattande utbud – eller någon kombination därav. Ändå är ”valuta för pengarna” ett spår som väntar på sin politiska entreprenör.