Varför har vi så svårt att prata om grundläggande demokratifrågor? Debattklimatet är värdelöst. Det är antingen eller. Svart eller vitt. Sällan eller aldrig bildande.
Som efter attentatet i Norge där en ung man tydligt inspirerad av högerextremism började skjuta inne i en moské. Som tur var brottades han ned av några modiga äldre församlingsmedlemmar, annars hade det kunnat sluta riktigt illa. När jag uttryckte min avsky för dådet blev jag snabbt påhoppad om att islamister är mycket värre.
Likadant när jag fördömt antisemitiska stämningar. I ett inlägg skriver jag att ingen vare sig man är jude, muslim, kristen eller av någon annan tro ska behöva känna rädsla och utsatthet. Flera kommentarer går ut på att anklaga mig för att mörka islamistisk fundamentalism och vänsterextremisters handlingar. Jag avser inte att mörka några fundamentalister men debatten är så polariserad att det känns hopplöst.
Allra värst blir det när man skriver om det faktum om hur pinsamt lite det offentliga Sverige gjort åt hedersförtrycket i landet.
Här är demokratiperspektivet ofta helt frånvarande. Nu blir kommentarerna inte bara enögda utan direkt korkade. Då är det rasistiskt att fördöma moralpoliser, barnäktenskap och könsstympning. Det kan aldrig vara rasistiskt att som GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime) eller VHEK (Varken hora eller kuvad) kämpa för friheten hos förtryckta individer.
Tvärtom förtjänar dessa osjälviska eldsjälar respekt som, trots att de ofta själva smutskastas, ställer upp för utsatta individer och står upp mot hat, hot och förtryck. Det engagemanget är så långt ifrån rasism som man kan komma. Det handlar inte bara om dem som drabbas. Hedersförtrycket är ett hot mot demokratin som vi känner den. Det underminerar rättsstatens princip om alla medborgares lika rättigheter och skyldigheter.
En intressant observation i sammanhanget när det gäller extremismen är att vit makt-terrorister och islamistiska terrorister enligt terrorforskare har många likheter.
Galna idéer om civilisationskrig, våldsromantik och narcissism är tydliga kännetecken i bägge läger. Och för dem som utsätts spelar det verkligen ingen roll. När poliserna sprang utefter Drottninggatan i Stockholm var det för att stoppa terroristen. Inte för att kolla om han var höger eller vänster.
Det tror jag medborgarna kände den dagen. Det visade också kärleken dagarna efter till en ordningsmakt som sällan får den erkänsla den förtjänar. När polisen i Göteborg stoppade konfrontationen mellan NMR och de vänsterautonoma under judarnas högtid Jom kippur var vi många som drog en lättnadens suck. Även om vår demonstrationsfrihet är högt hållen markerade polisen ändå när det höll på att urarta.
Jag menar att debatten skulle tjäna på att inte vara så konfrontativ. Att lyssna och reflektera mera behövs. Annars riskerar man att placera sig på samma nivå där dumheten breder ut sig. Vi behöver inte rangordna terror eller förtryck. Låt oss enas om att det är dålig för demokratin. Och att det, oavsett avsändare, ska motverkas.
