Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Mathias Bred: Vi bedöms efter hur vi talar

Skolan ska inte tvinga barn att tala rikssvenska. Men den bör medvetandegöra det uppväxande släktet om att vi i livet ofta bedöms efter hur vi låter när vi pratar.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Minns ni debatten om ny rikssvenska som fördes för några veckor sedan? Det statliga företaget Lernia gjorde en grej av att lansera vad de kallade en ny rikssvenska. Budskapet var att hur en person pratade inte sade något om dess kompetens. Bakgrunden var en studie som Europakommissionen låtit göra. Enligt den ansåg 72 procent av tillfrågade svenskar att sättet som en person talade på skulle hade stor inverkan vid en anställningsintervju. 

Men i stället för att försöka trolla bort orättvisan borde vi kanske erkänna betydelsen av hur vi talar. Det ger information om vår sociala bakgrund. Dialekt och sociolekt väcker fördomar och förväntningar hos dem vi möter. Därför blir språket just en kompetens. Oavsett vad vi själva eller Lernia tycker om saken. Det får utslag på hur vi bemöts då vi går till doktorn eller besöker banken. 


Särskilt vetskapen om att sättet att tala är centralt för individens chanser att få det jobb den vill ha borde intressera skolpolitiker. Skolan har ett kompensatoriskt uppdrag. Vi vill att den ska ge barn från olika bakgrund mer jämlika chanser att utvecklas efter sina bästa stämningars längtan. Men hur mycket arbetar dagens skola med att göra barn uppmärksamma på de sociala konsekvenserna av hur de talar? Märk väl att detta inte alls bara handlar om eventuella utländska brytningar, utan också om svenska dialekter och sociolekter. I Sverige är det tabu att tala om klass annat än som statistik. Men precis som i alla andra länder hamnar man lätt i ett fack efter hur man talar. 

I Göteborg fick skolbarnen förr träna ramsor som skulle göra dem medvetna om skillnader mellan deras egen dialekt och vad tiden ansåg vara ett mer ”hygieniskt uttal”. Professor Lars-Gunnar Andersson har skrivit mycket läsvärt om Göteborgsdialekten och skolorna i boken "Fult språk".


Försöken att träna bort göteborgskan hos framförallt arbetarbarnen har av eftervärlden uppfattats som något av ett förtryck. Men kanske fanns det bakom den tidens auktoritära skola också en genuin vilja att ge barnen större chanser i livet. Andelen chefer inom näringslivet som kom från vad som förr kallades socialgrupp III har enligt en färsk studie från Institutet för näringslivsforskning aldrig varit så stor som bland barnen som växte upp under 40-talet. Förklaringarna kan vara många, men medvetenhet om klassmarkörer och hur de kunde överbryggas kan knappast ha varit en nackdel.