Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Klassiskt ”svampmoln” från en amerikansk provsprängning av en vätebomb, andra generationens kärnvapen, på Enewetak-atollen i Stilla havet 1952.   Bild: TT
Klassiskt ”svampmoln” från en amerikansk provsprängning av en vätebomb, andra generationens kärnvapen, på Enewetak-atollen i Stilla havet 1952. Bild: TT

Håkan Boström: Vi är dömda att leva med kärnvapenhotet

Vladimir Putins kärnvapenskrammel har påmint oss om att dessa domedagsvapen inte försvann med murens fall. Av flera skäl har vi inget annat val än att lära oss leva med vår egen dödsbringande teknik.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Under 1980-talet var kärnvapenhotet fortfarande påtagligt närvarande. Ingen – barn som vuxen – kunde undgå att ägna en tanke åt dessa domedagsvapen som så att säga ”hängde över” oss. Vi påmindes om inte annat om dem via TV och tidningar.

Första halvan av 1980-talet var en tid av kapprustning. Sovjetunionens intåg i Afghanistan 1979 och valet av republikanen Ronald Reagan till amerikansk president 1980 bidrog till att höja spänningen. I Västtyskland anordnades enorma demonstrationer mot utplacering av amerikanska medeldistansrobotar i Europa. I Sverige engagerade sig vår dåvarande statsminister Olof Palme internationellt – bland annat inom ramen för den så kallade Palmekommissionen – för nedrustning och ”en kärnvapenfri värld”.

Reagan drev en upprustning av det amerikanska missilförsvaret som kom att gå under namnet ”Stjärnornas krig”. USA skulle skapa en sköld mot ryska robotanfall. Det har ibland hävdats att han bidrog till Sovjetunionens fall med sin upprustningspolitik. Det är omstritt. Klart är emellertid att Sovjets eget Afghanistanäventyr skyndade på processen och att kommuniststatens enorma försvarsutgifter var ohållbara. När Sovjetledaren Michail Gorbatjov lossade på kontrollen föll förtrycket ihop efter bara några år.

Vi kan kanske inte tacka kärnvapenrustningen för kalla krigets slut. Däremot kan man med visst fog hävda att dessa extrema vapen var den främsta orsaken till att 1900-talet slapp ett tredje världskrig. Efter murens fall glömdes atomvapnen bort. Men de har funnits där hela tiden.

En av många paradoxer med kärnvapen är att dessa vapen är så kraftfulla att det inte är rationellt att använda dem. Både Ryssland och USA har tillräckligt med kärnvapen för att ta livet av merparten av jordens befolkning på högst en eller par timmar. I stort sett samtliga kvarvarande människor skulle sedan duka under av strålning och den kraftiga nedkylning av atmosfären som skulle följa på grund av stoftmoln – atomvintern.

När Vladimir Putin strax efter invasionen av Ukraina i februari markerade mot väst genom att tala om höjd kärnvapenberedskap var det denna hotbild han ville framkalla: Om det blir krig mellan NATO och Ryssland så kan det sluta med mänsklighetens undergång. Några konkreta steg för att höja beredskapen togs dock inte av Kreml.

Det visar på en annan paradox med kärnvapnen. I skydd av sina kärnvapen kan Ryssland starta anfallskrig mot länder som inte själva har tillgång till sådana eller står under beskydd av en kärnvapenmakt.

Hur ska vi då se på kärnvapnens existens? Kriget i Ukraina visar att även konventionell krigföring kan innebära stort lidande för civilbefolkningen. Ett tredje världskrig utan kärnvapen skulle även det kunna innebära minst lika mycket lidande och död som andra världskriget – såvida inte den ena sidan snabbt skulle ge upp.

Så länge kärnvapnen fungerar som det är tänkt – som stoppklossar för storkrig – är de faktiskt verktyg för fred. Om främst för stormaktsblocken.

Det finns dock avgörande svagheter i kärnvapnens så kallade terrorbalans. Dels finns alltid risken för misstag. Tekniska fel eller mänskliga missförstånd kan inte uteslutas. Sådana inträffade faktiskt under kalla kriget. Exempelvis räddade troligen den sovjetiske överstelöjtnanten Stanislav Petrov världen när han en septembernatt 1983 bestämde sig, mot reglerna, för att ett inkommande larm om att USA avfyrat kärnvapenmissiler mot Sovjet var falskt.

Ett annat problem är risken att någon kärnvapenmakt kan få för sig att testa ett ”begränsat kärnvapenanfall” mot något enstaka mål. Det är å ena sidan rationellt att hota med massiv vedergällning – domedagen – för att hindra motståndaren att ta det steget. Men det är lika rationellt att avstå från domedagen när väl motståndaren gått över den linjen. Ytterligare en paradox med andra ord.

Rent statistiskt är risken för kärnvapenkrig ett givet år större än noll eftersom misstag kan begås eller omdömet hos världsledarna svika. Någon gång i framtiden lär det alltså ske såvida inte någon i dag otänkbar teknik kan neutralisera hotet. Det är förstås extremt låg sannolikhet för att det blir i år eller nästa år – Putin är hänsynslös snarare än självmordsbenägen. Men även små risker växer över tid.

En kärnvapenfri värld är tyvärr en illusion. För det är i praktiken omöjligt att avskaffa en teknik när den väl finns på plats, åtminstone så länge vår civilisation består. Även om vi avskaffar vapnen finns kunskapen hur man bygger dem kvar. Risken är då snarast att ”fel personer” använder den kunskapen.

Vi är med andra ord dömda att leva med kärnvapnen. De utgör inte bara ett existentiellt hot mot vår existens. På ett djupare plan visar de också upp människans existentiella begränsningar under moderniteten. De ställer helt enkelt krav på en förnuftighet hos oss som vi, eller våra beslutsfattare, förr eller senare inte kommer kunna leva upp till.