Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Vem vågar säga emot Peking om tio år?

De många kinesiska bolagsköpen i Sverige innebär på sikt att den kinesiska regeringen skapar sig en ekonomisk-politisk hävstång gentemot Sverige.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I mitten av november hotade den kinesiska ambassaden med att landet skulle "vidta åtgärder" om representanter för den svenska regeringen deltog vid Svenska PEN:s utdelning av Tucholskypriset till förläggaren och författaren Gui Minhai.

Kulturministern Amanda Lind lät sig, med rätta, inte avskräckas, utan deltog vid prisutdelningen. På frågan från SR om exakt vilka konsekvenser det handlade om svarade ambassadör Gui "Ni ska få se".

Något konkret har ännu inte synts till. Men ambassadören ville ändå påminna om det kinesiska talespråket att "Goda gärningar belönas med goda resultat, dåliga handlingar straffas med dåliga konsekvenser". Det låter som taget ur någon maffiafilm.

Den här episoden kanske inte betyder så mycket. Det är inte helt ovanligt att diplomater från diktaturer uttrycker sig på det viset. Vaga allusioner om konsekvenser och försämrat anseende behöver inte betyda mycket. Men det är ändå den kinesiske ambassadören det handlar om.

För tio år sedan hade det inte varit något särskilt att oroa sig över. Sverige och Kina hade inte överdrivet mycket ekonomiskt samarbete och landets politiska makt över Sverige var följaktligen begränsad.

Men det är annorlunda nu. För fem år sedan påbörjade kinesiska bolag och konglomerat en shoppingturné globalt. Hamnar, bilfabriker, elektroniktillverkare och mjukvaruföretag köptes upp i en rasande takt. Den kinesiska regeringens femårsplan syftade till att göra Kina både självförsörjande och direkt världsledande inom en rad högteknologiska industrisektorer.

De flesta köpen har ägt rum inom fem sektorer: Industriella produkter, hälsa och bioteknologi, It, samt elektronik och fordonsindustri. Och, något Försvarets forskningsinstitut (FOI) visar i en färsk rapport, så har betydande mängder kinesiskt kapital även hamnat i Sverige.

Antalet förvärv ökade snabbt i Sverige, från tre årligen fram till 2014 för att därefter öka till mellan sex och nio förvärv per år. De största förvärven förutom det välkända Volvo Cars är elbilsföretaget NEVS, Nordic Cinema Group (till vilket Filmstaden hör), en minoritetspost i Spotify samt hotellkedjan Radisson.

Även om tyngdpunkten hamnar på industrinäringen så är spridningen stor. I Göteborg köptes exempelvis under 2018 fiskexportören Bröderna Hansson. It-jätten Tencent köpte för tre år sedan en liten post i spelutvecklaren och distributören Paradox Interactive.

FOI konstaterar att det är svårt att kartlägga uppköpen och förvärven eftersom uppgifterna grundar sig på offentliga källor såsom årsredovisningar, medieuppgifter samt kinesiska bolags hemsidor. Det finns således ett mörkertal.

Uppköpen ska inte övertolkas. De innebär inte att kinesiska staten direkt utövar påtryckningar i den svenska ekonomin. De kinesiska bolagen som gjort köpen är i regel inte direkt statsägda, men de har i ofta både formella och informella band till statsmakten. Och i vissa fall har kapitalet tagits från statliga investeringsfonder.

Det är ofrånkomligt i alla länder, men i synnerhet i ett land som Kina är näringslivet mer direkt statens förlängda arm. Det innebär inte att den typen av hot som ambassadör Gui uttryckte direkt kommer backas upp med en uppvisning av de ekonomiska musklerna. Men uppköpen innebär på sikt att den kinesiska regeringen skapar sig en ekonomisk-politisk hävstång gentemot Sverige.

Ambassadör Guis ord måste därför tas på allvar. Och ju mer av den svenska ekonomin som är beroende av kinesiska ägare ju svårare blir det att bortse från de "dåliga konsekvenser" som Gui pratar om.

Det behöver inte vara ett problem med utländskt ägande av svenska bolag. Men förskjuts en stor mängd av ägandet till just Kina så svänger maktens avsikter. Ofrånkomligen blir vi då mer beroende av beslut som tas i Beijing och kanske blir det då inte lika enkelt för Amanda Linds efterträdare om något decennium eller två att opponera sig mot den kinesiska ambassadörens vilja. Det vore en olycklig utveckling.