En del väljare röstar på "sina" partier alldeles oavsett hur valresultaten ser ut. De förhåller sig till partiet som andra håller på fotbollsklubbar i vått och torrt. Det spelar ingen roll för en ÖIS:are hur lågt laget sjunker i tabellen eller om de nedgraderas en division. Hängivenheten är total. Liberalerna har få väljare av det slaget. Deras väljare hör till de mest otrogna.
Många L-väljare är däremot pragmatiker. Av det skälet var det många som inte hade någon som helst lust att rösta på partiet när Jan Björklund gjorde Liberalerna till stödparti för Socialdemokraterna. Partiets väljare identifierar sig som borgerliga. Och det innebär att de röstar på Liberalerna så länge partiet stödjer en borgerlig regering.
Nyamko Sabuni och hennes anhängare har nu tydligt tagit över ledarskapet av partiet och stakat ut en ny riktning. Liberalerna ska lägga tyngdpunkten på sakpolitiken, inte obstruera för en M-ledd regering. SD ska inte sitta i regeringen, men man ska kunna förhandla med dem.
Intressanta namn som åklagaren Paulina Brandberg och tidigare L-politikern Mauricio Rojas står dessutom på riksdagslistorna. Man har så sakteliga börjat återfå det förtroende som gått förlorat under ökenvandringen i socialdemokratins skugga.
Men, så finns det en mindre men desto mer högljudd grupp som vägrar acceptera omsvängningen.
En del av Liberalernas politiker trivdes med Januariöverenskommelsen som dränerade partiet på sympatisörer. Många av dem har inte stilla lämnat scenen och erkänt sig besegrade. I stället finns de kvar i partiet och har på vissa håll tagit sig upp högt på riksdagslistorna inför valet 2022.
I Stockholms stad står exempelvis regionrådet Anna Starbrink, en stark kritiker till Sabuni, på fjärde plats. I Uppsala toppar Lina Nordquist den rådgivande omröstningen. Hon röstade emot att lämna januariavtalet. I den rådgivande medlemsomröstningen i Göteborg hamnade Helene Odenjung på första plats.
Hon har inför Liberalernas landsmöte signerat en reservation där det uttryckligen står att Liberalerna inte ska förhandla eller skriva ihop sig med andra partier inför valet. Detta omöjliggör i praktiken för L att framstå som en del av högeroppositionen. Knappast något partiledaren Nyamko Sabuni behöver för att ha en chans att säkra sitt partis överlevnad i valet.
Fyller man nu listorna med ledamöter som troligtvis vid första bästa tillfälle väljer att svika sin partilednings vägval kommer väljarna agera därefter. De är inte dumma. Om L uppfattas som ett skakigt parti med interna motsättningar som bubblar upp vid en framtida regeringsbildning, där en eller två ledamöter kan vara tungan på vågen, så kan en röst på L vara bortkastad, resonerar nog många.
L måste, för att ha någon som helst chans i nästa års val, uppfylla två villkor: Mätningarna under våren och sommaren måste visa att partiet som minst befinner sig på fyraprocentgränsen, eller strax därunder, för att en röst på partiet ska vara meningsfull.
Att simma runt tre procent håller inte. Då kommer taktikröstande liberala väljare att lämna partiet i drivor och välja M eller KD. Då spelar det ingen roll hur enigt partiet framstår utåt sett.
Det andra är förutsägbarhet. Om man röstar på L så röstar man på en framtida borgerligt ledd regering. Inte en S-regering. Redan nu har Sabuni uppförsbacke eftersom man, trots förhandlingar med M, KD och SD väljer att rösta på sin egen budget, och inte den gemensamma.
Frågan som partiledningen måste besvara är vad en röst på Liberalerna innebär. Om svaret inte är solklart kommer väljarna strunta i partiet långt innan valrörelsen kommit igång.
