Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Anne-Marie Lindgren: Vem tar ansvar – stat eller kommun?

Coronakrisen i äldrevården visar på systematiska fel i ansvarsfördelningen mellan stat och kommuner.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Den kommunala självstyrelsen har gamla anor i Sverige Och det är lätt att hitta argument för det kloka i att besluten kring organisationen av samhällstjänster med tydlig lokal förankring också ska tas lokalt.

Men förutsättningen för att självstyret verkligen ska ge den önskade friheten att organisera exempelvis skola och äldreomsorg på det sätt som bäst passar livet i den enskilda kommunen, det är att kommunen också kan finansiera det.

I dag brister det rejält i den förutsättningen. Kommunalt självstyre betyder på många håll inte friheten att hitta sina egna bästa lösningar, utan bara tvånget att anpassa lösningarna till de ekonomiska resurser som finns.

Vilket ofta betyder att lösningarna inte blir så bra som de hade behövt vara.

Äldreomsorgen är ett exempel. Coronakrisen har visat på några problematiska mönster som kan kopplas till just otillräcklig finansiering. Ett sådant inslag är den lösa personalorganisationen, med ett stort antal personer kring den enskilda omsorgsbehövande. Det kan förklaras med behovet att variera personalstyrkan efter toppar och dalar i de dagliga arbetsuppgifterna.

Vilket kräver en hög andel tim- eller deltidsanställda.

Ett andra problem handlar om otillräcklig medicinsk kompetens kopplad till äldreboendena.

Före 1991 var ansvaret för gamla med stora hälsoproblem delat mellan landstingen och kommunerna. Som alla delade huvudmannaskap fungerade det illa. Med den så kallade Ädelreformen 1992 fördes hela ansvaret över på kommunerna; den gamla långvården på landstingssjukhusen ersättes av vård-och omsorgsboende i kommunal regi.

Men det byggde på en nära kontakt med sjukvården och tillgång till medicinskt utbildad personal. Kontakten har uppenbart glesnat i takt med resursbristen hos sjukvården, och i takt med att kommunerna måste spara på personal.

Det går inte att komma undan att det behövs skattehöjningar för att klara välfärdsåtagandena – vård, skola, omsorg – de kommande decennierna. Den enda skatt kommuner och regioner själva kan höja är den kommunala inkomstskatten. Men den är redan väl hög, och den innebär dessutom stora skillnader i skatteuttag mellan olika delar av landet. I dag är det mest närliggande att höja skatter på kapital, men de går till statskassan, inte kommunerna.

Det behövs en helt annan kostnadsfördelning mellan stat och kommuner/regioner. I det ligger – om staten ska kunna hålla kontroll över sina egna utgifter – också krav på på vissa regler för hur anslagen ska beräknas. Det kan kollidera med behovet av lokala variationer.

Och det handlar nog inte ”bara” om kostnadsfördelning, utan också om omfördelning av ansvar. Dagens erfarenheter tyder på att ansvaret för medicinsk beredskapslagring bör ligga på staten, inte regionerna.

Och någonstans lurar frågan om ansvarsfördelningen för sjukhusvården. Särskilt den mer avancerade vård som kräver både stora kostnader och hög specialkompetens känns mer som en nationell snarare än en regional angelägenhet.

Frågorna är inte enkla, men påträngande, och det är nödvändigt att börja ta i dem.