Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Aleksander Surdej, Polens ambassadör i Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). Professor vid Handelshögskolan i Kraków (Uniwersytet Ekonomiczny)

Aleksander Surdej: Vem lurade arbetarna?

De förändringar som startades av Solidaritet har gett Polen 28 år av kontinuerlig ekonomisk tillväxt och en betydande, mätbar ökning av det allmänna välståndet.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Det är få som vet – och ännu färre som minns – att den fredliga nedmonteringen av det kommunistiska systemet började i augusti 1980 med de polska arbetarstrejkerna och bildandet av den folkliga rörelse som kallades ”Solidarność” – Solidaritet.

När man idag läser de ekonomiska kraven från de strejkande arbetarna kan de tyckas vara av tämligen prosaisk och ”teknisk” karaktär: höjda löner, inflationssäkring av lönerna, pensionsålder och kvalitet inom sjukvården. I en tid av stora sociala spänningar på grund av den ekonomiska ojämlikheten och de ojämlika chanserna i livet som man såg i Väst, kan det chockera många att de polska arbetarna manade folken i det sovjetiska blocket att bryta med det socialistiska systemet och den socialistiska ekonomin, medan kritikerna av kapitalismen – vilka samtidigt växte exponentiellt till antalet – rent av hävdade att arbetarna var lurade.

Därför kan det vara värt att påminna om den realsocialistiska ekonomins verkliga karaktär och följder.

Socialismen förutsätter detaljerad centralplanering. En ekonomisk politik som bygger på detaljerad central planering av investeringar och produktion framställdes som ett sätt att undanröja det ”naturbundna” förloppet i de ekonomiska processerna i den kapitalistiska ekonomin. I verkligheten visade sig planering framgångsrik när det gällde att lägga ut järnväg från kolgruvorna till stålverket, men fullkomligt hjälplös när medborgarna efterfrågade produkter av nyare slag och högre kvalitet – sådana importerade man från Väst. Dessutom var efterfrågade produkter som jeans och walkmans inte tillgängliga för varje medborgare i det socialistiska samhället, utan såldes genom så kallad ”intern export”, alltså enbart till dem som innehade eller skaffade ”hårdvaluta” (de facto dollar) på den svarta marknaden.

Centralplanering och osjälvständiga statliga företag ledde fram till vad den ungerske ekonomen János Kornai kallade ”bristekonomi”. Planerarnas val och besluten som fattades av de styrande på produktionsanläggningarna (med rätta använde man då sällan termen ”företag”, eftersom dessa anläggningar inte var speciellt företagsamma!) ledde till periodvisa överinvesteringar i brist på positiva resultat för kunderna. Det producerades alltmer cement och stål, och medborgarna fick ständigt höra att man lade grunden till det välstånd som en dag skulle komma deras barn eller barnbarn till del.

Det bristfälliga utbudet av konsumtionsvaror var ingen övergående situation, utan ett systembaserat resultat av den låga effektiviteten på mikroekonomisk nivå. Centralplaneraren drev ekonomin mot alltfler nya investeringar i tung industri, fabrikerna framställde produkter av låg kvalitet, frånvaron av konkurrens ledde till att man inte tog fram några innovationer, och endast med fördröjning efterhärmade man de nyheter som företagen i Väst kom fram med. Ingenjörer på de socialistiska fabrikerna informerade löpande om de uppfinningar som tog form på deras ritbord, och de klagade på den paralyserande inverkan som byråkratin hade på deras arbete. Medborgarna trodde länge på orden om kommande framgångar, tills de en dag såg att dessa försäkringar var ren propaganda.

Ofta var det medlemmar i kommunistpartiet med usel kompetens (den så kallade nomenklaturan) som anförtroddes ledningen av produktionsanläggningarna. I hemlighet döpte allmänheten denna urvalsmetod till BMW-principen (”bierny, mierny, ale wierny” vilket betyder ”passiv, usel, men trogen”). Frånvaron av motiverande stimulans ledde till alltmer utbredd håglöshet och demoralisering. Unga människor som genom någon springa i den kommunistiska muren lyckades se hur livet normalt såg ut i Väst, tog första bästa tillfälle att emigrera.

Upplevelsen av de patologiska dragen i den socialistiska ekonomin skapade en god mylla för systemförändringar, och en normal ekonomi skulle komma att ersätta den centralplanerade socialistiska. Denna normalitet byggde inte på teoretiserande, utan man införde helt enkelt de principer man observerade i OECD-ekonomierna (alltifrån Västeuropa till Japan).

Planerandet ersattes av naturlig koordination och konkurrens på en marknad, där utbud, efterfrågan och pris är de grundläggande, balanserande instrumenten. Marknadskonkurrensen är inte autentisk om man inte respekterar rättigheten att starta företag och gå ut på marknaden och konkurrera. Företagande inom näringslivet är förknippat med en risk som ägaren tar, inklusive alla konsekvenser. Den socialistiska ekonomin överförde kostnaden för misstag på samhället; företagaren bär i vanliga fall själv kostnaden för misslyckanden. Det privata ägandet är ett nödvändigt villkor för att avgöra vem som ska bära konsekvenserna av den ekonomiska verksamheten och vilka dessa konsekvenser är. Dessa principer är därför införda i Polens konstitution och utgör fundamentet för den polska marknadsekonomin.

Den moderna marknadsekonomin har inte utformats av någon: den har uppkommit ur en lång process, baserad på några grundläggande principer, vilka har definierats väl av Adam Smith. Inte konstigt att reformeringen av den socialistiska ekonomin gick i riktning mot privat (kapitalistisk) marknadsekonomi. Dessa förändringar har gett Polen 28 år av kontinuerlig ekonomisk tillväxt och en betydande, mätbar ökning av det allmänna välståndet.

Man bör komma ihåg att marknadsekonomins principer är sådana att denna kan införas inom ramen för olikartade institutionella lösningar och ger varje samhälle möjlighet att skapa en kapitalism med egen kulturell prägel. Kommunismen föll inte när muren revs, utan när arbetarna i solidaritet förkastade systemet som ett system för arbetarklassen. Kapitalismen i Polen återföddes tack vare solidaritet och bör därför också vara det solidariska samhällets kapitalism.

Texten publiceras samtidigt i den polska månadstidskriften ”Wszystko Co Najważniejsze” (Allt Det Viktigaste).

Översättning: Lennart Ilke