Beredskap. Göteborgs stad genomför nu för tredje året i rad en kampanj för att göra göteborgarna mer förbereda inför olyckor och oväder.
Beredskap. Göteborgs stad genomför nu för tredje året i rad en kampanj för att göra göteborgarna mer förbereda inför olyckor och oväder.

Vem hjälper oss efter 72 timmar?

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|
Tumregeln om 72 timmars försörjningsberedskap har börjat sätta sig som riktmärke i det allmänna medvetandet. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, samt frivilligorganisationer som Civilförsvarsförbundet arbetar med utbildningar och information om att hushåll ska ha beredskap för tre dygn av egen försörjning.
Klarar vi medborgare oss om strömmen försvinner under 72 timmar, och om affärens hyllor töms redan första kvällen? Kan vi ordna vår egen värme, vätska, näring och ta del av information från omvärlden? Har vi medborgare extra konserver, ljus, vattendunkar, ficklampor och radio med batterier?
Inte minst vi som bor i städer har anledning att tänka efter. Men varför är det just 72 timmar som vi ska förbereda oss för - och vad händer sedan? Man kan få intrycket av att det finns ett samhällskontrakt som anger att det är vi själva har ansvar för de tre första dygnen under en kris, sedan kommer någon oss till undsättning. Så är dock inte fallet.
Författaren Lars Wilderäng skriver på sin blogg Cornucopia att 72 timmar var tiden som civilbefolkningen bedömdes behöva stanna i atomsäkra skyddsrum vid ett nukleärt anfall på 1950-talet. Men som civil uthållighet i ett kallt land som Sverige är tre dygn för kort tid. Wilderäng pekar också på att det i den försvarspolitiska inriktningspropositionen för 2016 –2020 uttryckligen står att det civila samhället klara sig i minst 5-10 dygn vid en väpnad konflikt. 72 timmarsberedskapen är alltså bara tillräcklig vid mindre påfrestningar på samhället (1/12-15).
Därutöver infinner sig frågan om vilka det är som skulle komma oss till undsättning efter 72 timmar. Civilförsvaret är nedlagt som myndighet och organisation. I dag är civilt försvar namnet på den verksamhet som ordinarie myndigheter, kommuner, landsting, samt företag och frivilligorganisationer kan bistå civilbefolkningen med under en kris. Det innebär att resurserna vi ser till vardags också är vad som står till buds vid kris.
Trots världens kanske högsta skatter håller sig svenska staten inte längre med några extra marginaler för att skydda civilbefolkningen vid kriser. Det finns ingen förrådsställd materiel eller centrala lager med livsmedel. Till skillnad från under kalla kriget finns heller ingen i förväg utbildad extrapersonal som kan inkallas vid särskilda händelser.
Det finns ingen beredskapspolis, inga värnpliktiga brandmän, inga extra sjukhus. Civila staber och ledningsplatser är inte förbereda och övade till den grad de var bara för tjugo år sedan. Mot den bakgrunden är det otäckt att fundera över scenarion som blockerad matimport, längre strömavbrott på vintern, hybridkrigföring eller omfattande pandemier.
Ett visst uppvaknande håller på att ske. Regeringen har satt upp mål om att samhället ska återta förmågan att fungera vid en kris. En förmåga som ytterst ska syfta till att kunna möta ett väpnat angrepp mot Sverige. Målet är satt till 2020, då totalförsvarsövningar ska kunna hållas. Till dess är det dock mer än tre dygn.
ANNONS