Svenskar är positivt inställda till att donera organ. Åtta av tio säger sig villiga att donera (SVT 3/5 2019). Ändå är bristen stor. Cirka 840 personer står i kö för att få ett nytt organ. I snitt dör en person i veckan som följd av de långa väntetiderna, enligt organisationen Mod.
För att råda bot på organbristen har regeringen kommit med ett nytt lagförslag. I korthet innebär det att det ska bli möjligt att ge vård som bevarar organen även om patientens liv inte går att rädda. Detta för att möjliggöra donation när patienten avlidit – men givetvis inte mot personens vilja.
Den nya lagen är ett steg i rätt riktning för få till fler organtransplantationer. Behovet kommer dock alltid att vara betydligt större än utbudet. Bristen på organ är en smärtsam påminnelse om att rätten till vård ibland begränsas av verklighetens brister.
Detta problem går igen i andra sammanhang. Det finns människor i Sverige som är i behov av mediciner som är så dyra att det inte är försvarbart att köpa in dem eftersom det skulle innebära besparingar i andra delar av vårdapparaten, som skulle drabba fler. Sådana etiska dilemman är svensk vård fylld av.
Socialstyrelsen har riktlinjer för vilka mediciner och vilken medicinteknisk utrustning som ska erbjudas, med tydliga rangordningar. Principen är inte, och kan omöjligen vara, att alla ska få bästa möjliga vård i alla lägen. Den vägledande principen är att alla ska få bästa möjliga vård givet de ekonomiska ramarna. Patienter som hade kunnat leva ett bättre liv med dyrare medicin och hjälpmedel får det i vissa fall inte, eftersom man bedömer att det inte är kostnadsmässigt försvarbart.
Vård måste helt enkelt ransoneras, liksom all annan välfärd, eftersom behovet hypotetiskt är oändligt. Och då måste det finnas ett välfungerande system för hur det ska gå till, som uppfattas som legitimt.
I veckan publicerade Statens medicinsk-etiska råd en rapport som argumenterar för att papperslösa, alltså personer som befinner sig i Sverige utan rätt att vistas här, ska få rätt till organtransplantation och den avancerade samt inte sällan långvariga eftervård som krävs. Argumentet från Smer är alla människors lika värde och den mänskliga rättigheten till vård ska säkerställas. Men rapporten vågar inte på allvar ta i de svåra frågorna som vården ställs inför.
Det är inte så enkelt som Smer vill påskina. Det råder politiskt konsensus om att akutvård ska ges till alla i Sverige. Och att läkare aldrig ska straffas för att ha givit vård. Men sedan blir det svårare. I utformandet av systemets regler finns det många aspekter att ta hänsyn till.
Problemet med Smers rapport är att det etiska resonemanget bakom principerna bortser från det faktum att välfärd måste ransoneras, trots att vi i teorin är överens om att vård är en mänsklig rättighet. Rapporten tar upp invändningar mot förslaget som lagts, men avfärdar dessa väl lättvindigt med att hänvisa till principen om rätt till vård. Eventuella effekter i praktiken, som ”medicinsk turism”, får lösas i efterhand genom att reglerna då ändras, menar Smer.
Det är ingen bra inställning och vittnar om att Smer helt enkelt inte vågar ta i de svåra frågorna om att all välfärd måste ransoneras, utan i stället skjuter problemet på framtiden när köerna till organ kanske har vuxit sig ännu längre. Det skickar dubbla signaler till den utan uppehållstillstånd - personen har inte laglig rätt att vistas i landet, men har rätt att stå i kön till avancerad vård. Det frångår principen om att ett ja är ett ja och ett nej är ett nej.
Smers rapportförfattare påstår att man inte kan sätta en gräns för vård eftersom det är en mänsklig rättighet. De ger sken av att de förespråkar gränslös avancerad vård. Men så är inte fallet. Smers tillämpning av rättigheterna slutar ju vid den svenska gränsen för alla som inte är medborgare eller har uppehållstillstånd.
Resonemanget är abstrakt, men det är också Smers rapport. I verkligheten är diskussionen om den svenska välfärdsstatens åtaganden relevant för de som befinner sig i Sverige. Men det visar att en diskussion om medlemskap i välfärdssystemet måste föras. Man måste ställa sig frågor som: vad är möjligt i praktiken? Vad är ekonomiskt försvarbart, och hur säkrar vi systemets legitimitet på sikt? Vilka åtaganden ligger på den svenska välfärdsstatens bord, och vilka gör det inte? Alla försäkringar, offentliga som privata, kräver att de som är med och finansierar det uppfattar systemet som legitimt. Annars är det i gungning.
Smer tar tyvärr inte dessa frågor på tillräckligt stort allvar.
