Stationshuset i Vara. Foto: Bengt Oberger/Wikimedia Commons
Stationshuset i Vara. Foto: Bengt Oberger/Wikimedia Commons

Håkan Boström: Vem är det egentligen som har en odemokratisk konstsyn?

Statens konstråd ser det som sin uppgift att vända motsträviga opinioner till modern offentlig konst och tvekar inte att i det syftet använda sig av skolbarn eller uppmana politiker att ”hålla ihop”. Det är ganska betänkligt.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS

Modern offentlig konst väcker ofta känslor. I början av månaden klottrades exempelvis konstnären Carolina Falkholts ”vaginakonst” i närheten av Göteborgsoperan över. Sådan skadegörelse är aldrig försvarbar. Men debatten om den offentligt finansierade konstens frihet skulle tjäna på att blir mer mångfacetterad och intellektuellt hederlig. Idag är den ofta ganska enkelspårig.

Man bör exempelvis rimligen skilja på konst i det offentliga rummet – skulpturer, byggnader, väggmålningar – och sådan konst som måste uppsökas på museer, teatrar och konsertsalar. I de senare fallen är principen om ”armlängds avstånd” mellan politik och kultur relativt okomplicerad och försvarbar. Konst i det offentliga rummet handlar dock om vårt gemensamma kollektiva rum och hur det ska gestaltas. Det är en fråga som ligger nära stadsplaneringen i stort, där ingen skulle hävda att det vore märkligt att folkvalda hade en åsikt.

ANNONS

Principen att de folkvalda politikerna inte ska lägga sig i vilken konst som tillåts i det offentliga rummet härrör från decennierna efter andra världskriget – en tid då offentlig konst ofta var abstrakt estetisk, lågmäld och opolitisk. Sällan var syftet att medvetet provocera befolkningsmajoriteten.

Det går knappast att säga om de senaste decenniernas offentliga konst. Den har allt oftare ett politiskt budskap och det budskapet är nästan alltid vänsterradikalt, ”normkritiskt” eller identitetspolitiskt. I stort sett aldrig utmanar den de kulturpolitiska smakdomarnas världsbild. Däremot provocerar den ofta många vanliga medborgare, vilket verkar vara syftet. Vad vi ser är med andra ord en hovkonst där konstnärerna förmedlar det budskap som progressiva tjänstemän i stat och kommun vill höra.

Den provocerande konsten behöver förvisso inte alltid vara uttalat politisk. Men den är nästan alltid riktad mot folkopinionens uppfattningar om vad som är tilltalande. Anslaget blir därför också lätt uppfostrande. Ett pedagogiskt exempel på detta är stationshuset i Vara på Västgötaslätten. Den som passerar Vara med tåg kan inte undgå att lägga märke till det skrikblå stationshuset som pryds av iögonenfallande oformliga stenkonstverk på fasaden.

Man kan tycka vad man vill om detta konstverk. Att det livar upp stadsbilden eller att skär sig fullständigt mot den. Många Varabor var i alla fall starkt kritiska när deras stationshus förvandlades till oigenkännlighet för snart tio år sedan. Det såg staten som ett problem.

ANNONS

Statens konstråd lyfter på sin hemsida fram stationshuset i Vara som ett exempel på hur man ”vänder debatten” mot trilskande folkopinioner: Man är rakt på sak: ”med tydliga arbetsmetoder ändrades riktningen på opinionen”. Vilka var då dessa arbetsmetoder? En gemensam resa för de inblandade beslutsfattarna till konstnären i Berlin lyfts fram.

Statens konstråd framhåller också vikten av att politikerna i kulturnämnden ”höll ihop” och inte ”började vackla” under debatten. Slutligen engagerades föreningslivet och inte minst skolbarn för att vända opinionen: ”Den vuxna opinionen på Facebook nåddes genom barnen”. Barnen mobiliserades i sin tur via Kulturskolan.

Grundfrågan här är inte om det omgjorda stationshuset i Vara är en tillgång för orten eller tvärtom skämmer stadsbilden. Det smått häpnadsväckande är snarare att Statens kulturråd ser det som sin uppgift att uppfostra befolkningen, om det så krävs att man använder sig av barn för att övertyga föräldrarna. Inte heller verkar man reflektera över att det knappast är statens uppgift i en demokrati att få de folkvalda att ”hålla ihop” mot opinionen. Det är avslöjande för hur den rådande ideologiska hegemonin fungerar.

Det är förvisso en central aspekt i en demokrati att slå vakt om rätten till konstnärliga uttryck. Men det är inte samma sak som att befolkningen och dess representanter inte ska ha något som helst att säga till om när det kommer till hur det gemensamma, offentliga rummet utsmyckas – dessutom för skattepengar. Den framlidne konstnären Lars Vilks självklara rätt att måla rondellhundar innebär inte att det skulle vara någon självklarhet att installera en gigantisk skattebetald rondellhund i centrala Göteborg.

ANNONS

Ändå blandas dessa saker ständigt ihop. När den offentliga konsten dessutom i nio fall av tio går hand i hand med den dominerande normen hos kultureliten uppstår ett demokratiproblem. Visst kan det finnas ett värde för var och en av oss att möta nyskapande konst, men hovkonst blir sällan bra konst.

Provokationen har gjorts till egenvärde. Men det är en enkelriktad provokation. Ett illblått stationshus framstår nog som mer nyskapande för den som inviger det eller råkar passera Vara med tåg någon enstaka gång än för den som tvingas se det varje dag. Risken är rätt stor att det med tiden mest upplevs som ganska oharmoniskt för de omkringboende.

Åsikten att vanliga människor har rätt till en vacker och harmonisk stadsmiljö framställs i Sverige ibland som snudd på fascism. Men vad ska man då kalla det när Statens konstråd faktiskt ser det som sin uppgift att vända barnen mot sina föräldrar och ena politikerna mot folket?

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS